Hon lämnade mig inte,
inte alls!
Hon åkte till Nya Zeeland (via Tibet)
och startade en arboristfirma
Hon var en sådan där tjej
som klättrade omkring
högt upp i stadsträd, med en motorsåg...
Dag 1 hade hon varnat mig
att hon skulle resa iväg,
och vistas länge,
allra längst bort
Innan hon åkte,
besökte jag henne i Bristol
Jag flög hem från Stanstead
i novemberregnet;
landade på Skavsta i hällandet,
och min lägenhet hade inga väggar;
min säng var en öppen grav,
och luften bestod av cyanväte
Nästa dag tröstades jag av Polisen,
när jag satt lik i kommunikationscentralen
på jobbet
och styrde polisbilar
och snackade med ledsna människor på telefon
En mycket klok polisman
gav mig ett mantra:
”Jag har har någonstans att bo,
jag har ett jobb att gå till”
På vårdcentralen
fick jag träffa en gudabenådad kurator
Hon tog mig vid handen
och visade mig vägen tillbaka till livet
och mig själv
Vi hade sex samtal
när hösten övergick i vinter 2004,
och från att ha varit en främling i min kropp,
började jag så småningom prova att gå med rak rygg
och blicken i horisonthöjd
När jag efter några månader
inte längre vaknade kallsvettig
04:00 varje morgon,
utan sov tills klockan ringde kl. 07:00,
i en utvilad fysionomi,
var lättnaden så stor
som ett helt fält med gryningsdimma som lättar,
och kroppen var en saga av glas,
fylld med frisk luft och fågelsång
Och Zoë och jag hade åter sajnat på
som två självständiga liv
som stod ut och mådde bra och kunde le
Jag minns hur hon sagt,
alldeles innan hon flög,
och jag sjönk som en sten i bottenlösheten:
”It's only in your head!”
Tre år senare,
när hon återvände till England,
och bodde i Crewkerne, Somerset,
hälsade jag på henne
mellan två svenska fjällvandringar,
och vi var jämlikar, emotionellt
och som friska vardagsexistenser;
två oberoende som gärna sågs
Sjutton år senare
kom hon och hälsade på mig och Anna
häruppe i Norrbotten,
och vi mindes hur vi träffats i Abiskojaurestugan
under en vandring i augusti 2004,
och hur hon missförstått mig
och trott jag frågat om vi skulle vandra tillsammans
ner till Nikkaluokta, och svarat ja;
tjejen med den vilda röda hårstormen flygande
kring sitt ansikte
i britsen ovanför mig,
med benen i kors och en bok uppslagen,
längst in i sovsalen