Vi står med ryggen mot varandra i samma rum, som två magneter med samma laddning – ju närmare vi kommer, desto starkare blir kraften som driver oss isär. Men när vi vänder oss om, när våra blickar möts, exploderar vi i miljoner pusselbitar – ett ögonblick så laddat att vi genast måste vända oss bort och låtsas som om vi inte såg hur hela pusslet plötsligt passade ihop.

Dina händer letar efter utrymningsvägar, som om du planerar din flykt till säkrare mark, medan jag räknar mina andetag för att slippa höra hur ditt hjärta viskar mitt namn. Mellan oss växer en ljudlöshet – förseglad som den svarta lådan efter en flygplanskrasch. Vi fyller tomrummet med vardagligheter för att dölja hur varje atom i våra kroppar vill att vi ska falla in i varandra igen.

Vi har lärt oss att le mot varandra med leenden som bär på tusen känslor, som om vi kommit överens om att låta tiden sudda ut konturerna av det som en gång var våra vildaste fantasier, våra djupaste drömmar.
Vi rör oss som skuggor i en evig dans – i samma rum, med samma syre – varsamt, för att inte väcka det som behöver vila. Mellan raderna i våra samtal ligger varje ord som en landmina vi gör allt för att undvika.

Vi håller oss i rummets motsatta hörn, som om vi är rädda för den elektricitet som fortfarande sprakar mellan oss när vi av misstag kommer för nära varandra. Jag känner din doft när du passerar, och mitt minne projicerar bilder på väggarna – av allt vi var, allt vi kunde ha blivit – medan vi låtsas att vi inte ser samma bilder, inte känner samma längtan, inte drömmer samma drömmar.

Kanske är det bättre så här. Att vi aldrig mer får smaka på det förbjudna. Att vi för alltid dansar runt varandra i en oändlig spiral – på säkert avstånd, med kontrollerade andetag. Men ibland, i skymningen mellan vakenhet och dröm, när alla våra försvar har lagt sig till ro, möts våra själar i ett hemligt universum – där vi fortfarande älskar varandra utan gränser, där vi är allt vi någonsin ville vara, innan verkligheten tvingade oss att sakna på avstånd.