Mr. Putin.

I flera år nu har du fört krig mot ett land du ämnar erövra. I många fler år har du levt ett liv som det man ser som en stor ledare. Den emotionella delen en människa i din position hamnade i kan inte alltid ha varit den enklaste. I ett enormt land med de byggnader du kommit att föra dig i. Med de gigantiska formationer och dess gamla traditioner. Enorma känslosvallningar rör sig i sinnet, likt en massiv mastodont kör i bakgrunden. Dessa utstrålar maktfullkomlighet som per automatik lade en hinna över ditt sinnelag. Att allt det du då skulle komma att ha, var ditt att råda över. Även med den skapande känslan av att; mer skulle förväntas. Men även det gossebarn som fanns kvar sedan livets början, ställdes samtidigt på sin spets där du skulle befinna dig. Fri att råda, enligt andra. Men samtidigt det så omvälvande du slungades in i, dit allt det som hänt dig även i det undermedvetna skulle bearbetas, ifrågasättas och ta nya skarpa former för var ny dag. Likt en liten, men ändå så förstorad gestalt fick du hamna. Som fastspänd upp på en jättelik vägg för andra att vänta nästa drag.

De länder ditt spel förs med i dess tvång och våld, är inte dess huvudsakliga funktion som du ser med hjärnan och resten av det fysiska. Det är två pulserande nationer. De som byggts upp med hjälp av de beståndsdelar som ett krig enträget ägnar sig åt att krossa. En nation behöver tröstande mödrar, till spädbarn som ska få en motorik att fungera. En nation behöver även barn som växer upp med emotionella tillgodohavanden för att tryggt kunna både lära om världen och hitta tillit att våga leva i den. En nation är något helt annat än areal. Något helt annat än dess byggnader. Ja till och med dess naturresurser. En nation med levande, älskande ( och älskade) medmänniskor i, vet att funktion bygger på fred. En nation med dess människor idag år 2026, förstår att mänskligheten och dess funktioner i sig aldrig vill ägna sig åt våld, krig eller annat som skadar. Människor utövar enbart sina ageranden baserat på nyfikenhet. Så även du själv. Du hatar inte. Du har heller ej egentligen inte begär efter landareal. Ditt jag vill ha ett ögonblick, där det du hoppas att det du uppfattar som lyriskt slår in. En gnista i hjärnan som uppkom en gång som en liten pojke.

Herr Putin, jag ber dig att sluta kriga. Jag ber dig låta människor överraska din nyfikenhet till andra riktningar. Det finns inga gränser för hur stort ditt liv kunde komma att bli, om du vågar göra det. Vänd om!

Det är ingen som håller med mig i detta jag nu förmedlar, men tro mig:
-Det handlar om mod.

// Elin Veronica Wikblom.