Jag brukade sova på den
mörka jorden i nattens ljus.
Runt omkring var havssand.

Fotspåren var välsignade berättelser.

Mina vänner ställde frågor till
vinden, som aldrig svarade.

Jag tittar ut mot havet från detta berg,
Och många bekanta har försvunnit,
härifrån.

Ibland låtsas jag att jag inte ser.
Ibland låtsas jag skapa min egen värld.
Ibland låtsas jag vara bara en i mängden.

Jag bär inga röda halsdukar,
Inte heller bruna skor.
Min far lärde mig att drömma och
Att inte känna något behov av fattigdom.

Solen brände mitt hår, och sedan
dödade kriget mina hopp.

©ENordin