Socionomeriet är ett tanteri av byråkratprosa, hycklande medkänsla och ett särskilt slags beslöjat konstlat sätt att tala, en mötesbokarkultur bland foträta kontor och högskolehögfärdighet parallellt med ett minusgradigt erfarenhetskonto.

Detta är i sig inte vidare intressant men en observation är att erfarenhetsbeprövade klientperspektiv i regel alltid
retar upp någon. Denna någon varierar i formerna men signifikativt är att man utgår från den officiellt utdelade bilden av socionomer som något slags Moder Teresa i vardande. Kom igen Britta, det är rätt lång väg att gå från kälkborgarfikarummen till moderna helgon med anspråk på total oförvitlighet.

Denna någon har sannolikt inte med egna ögon sett hur socionompannorna rynkas av malande inlärda fördomar i mötets realtid, deras blickar av nedlåtande förakt, deras illa dolt förnärmade miner när klienten visar prov på självständigt tänkande eller humor. En observation är att självförtroende fungerar som en provokation i den sterila korridorvärlden där vi ordlöst ombeds inta rollen av underkuvade hjon i väntan på placering och kategorisering.

Nu är det emellertid så att varje människa har ett val.
Antingen ser man på sig själv med andras ögon eller så väljer man att se sig själv med egna ögon. Antingen låter man andra värdera en eller så värderar man sig själv.
Detta är någonting oändligt vackert.