Det är som bekant skillnad på sak och sken i livets villervalla. Allt är inte guld som glimmar och det finns många putsade fasader med ruttnande innanmäte.
Kattguld säljs en masse liksom det kryllar av
korrumperade ordmånglare i
nyliberalismens tidsanda.

Som poet ser jag det som en försörjningsplikt att skriva därom. Att hitta sprickorna och befästa iakttagelser i ord.

Det finns de som tycker att man ska låta saker bero.
Bevara status quo.

Det finns också de som tycker att man ska ogiltigförklara sina erfarenheter, om de inte sammanfaller med dagens matriser och officiella ramverk.

För att kunna göra någonting åt ett problem måste man först se att det finns. Det är i seendet poeten har en funktion. Som poet har man privilegiet att inte behöva
ta hänsyn till hierarkier, chefer och grupptänk.