Smaka på orden allvarlig materiell och social fattigdom. Det borde hugga till. Även hos dem med nerver av stål. De som sitter på makten gömda bakom luntan av paragrafer. Människor de också, men jag föreställer mig att de inte får ont i magen av statistik. De ser siffran 410 000 rulla förbi.

De som bestämmer. Jag undrar ibland.

Har de nyfiket sett en person i ögonen som lever i allvarlig materiell och social fattigdom? Hälsat på denne som en likvärdig och lyssnat på berättelser om vinterskor som inte blev av, eller osäkerheten om det blir någon middag.

Det har de som styr kanske gjort, och svalt tårar som uppkommit av berörande levnadsöden. Men vad kom efter det känsloutbrottet? Var det en tillfällig storm som gick över med en tröstande kram där hemma?

Eller har de kämpat för individerna? Protesterat högljutt och varit allmänt handlingskraftiga enligt systemets regler. Vart försvinner i så fall förändringen?

Jag förstår inte alls. Men jag vet en sak. Jag bestämmer också! Vem som ska bestämma.

Varför ökar fattigdomen i Sverige?

I Sverige finns det ett uttryck som heter absolut fattigdom. Ett uttryck som är jämförbart med EU:s mått som heter allvarlig materiell och social fattigdom.

Uttrycket absolut fattigdom kan dock bli lite missvisande, eftersom det också används av Värlsbanken och talar om en global minimal inkomst för överlevnad.

Låg inkomststandard är vad du har på kontot och är ett rent inkomstmått som SCB räknar ut med uppgifter från skatteverket och försäkringskassan. Det behöver inte innebära fattigdom, eftersom individen kanske har sparade pengar eller släktingar som hjälper till

Allvarlig materiell och social fattigdom är ett levnadsmått som bygger på intervjuer och enkäter. Det kan innebära att inte ha råd att gå på tandläkarbesök.