De utan tillträde. Det står personalrum på en repad skylt. Den dörren är alltid stängd. Inte bokstavligt, utan med en mental spärr som en snubbeltråd precis över tröskeln.

Patienterna respekterar den gränsen. En skiljelinje, men det går inte att bortse ifrån att vi rör oss vid samma tröskel. De knackar, fast dörren står på vid gavel. En knackning sätter igång en dominoeffekt av blickar. Ögonen söker av alla och naglar slutligen fast målet. Den personal som suttit längst på rasten.

Hon vet sin plats. Det gör inte nyckelknippan. Den skramlar ur fickan och åker rakt ut i korridoren och landar vid ett par fötter. Patientens.

Nyckelhögen bryter symmetrin av golvets släta yta. Fingrar samlar ihop den tillfälliga friheten, och viktar metallen i handen. En utsträckt arm räcker nycklarna till henne.