I ett avslöjande ögonblick fick jag se monstret inom dig och i nästa ögonblick var masken på igen, ett sådant där professionellt leende.

Som om du kände min mänskliga värme och kunde förmå dig att leverera ditt yrkesmässiga leende.

Det där som visar att du kan bemästra och vara som värt tålmodig, ungefär som en lärare i skolan måste visa på en som ängels tålamod, trots barnets oskuld som verkligen går dig så möjligt på nerverna.

Dagarna i ända måste du leka professionell och göra ditt yrkesval och rollen du så väl bemästrar, heder.

Du kunde ju inte veta att jag sett det några gånger förut, hos andra människor som verkat kunna som 'tappa fattningen' trots sträng självkontroll.

Att falla ur rollen som en människa vilken bär sin mask dagarna i ända, till och med för sig själv i varje som vaket ögonblick.

Hatet djupt där inom dig, det glimtade till för ett kort ögonblick, där du fått som för dig att det inte duger att vara dig själv.

Det råa djuret inom dig, där i själens som så där dolska skrymslen.
Kanske som hotar det dig själv ibland, om det tittar fram och skrämmer dig från sans och vett.

Djupt inom dig lurar det där råbarkade djuret och som väntar på att likt en hungrig vildkatt sätta tänderna i strupen.

På sitt intet ont anande utsedda väl offer.
Men hur skulle du kunna uppträda som en människa med båda fötterna på jorden.

Om du inte förstått dig på att vara och ha kontrollen över ditt eget sätt att vara, ditt eget lugna beteende?

Det andra människor brukar kunna tro dig om att bevara lugnet, hur det än stormar runt omkring dig vanligtvis.