Byn under mig, den är formad som ett naket bröst, ett bröst som vilar i det fria, som försöker slå sig fri från bröstkorgen, som i sin ensamhet och utan att någon känner till dess existens bara finns där, som en dold civilisation ute i djungeln, som egentligen blivit upptäckt för länge sedan. På toppen har de byggt en marknad, folkvimlets mittpunkt. Där går jag, precis som alla andra. Det är en sådan by vars ålder man ej kan sätta fingret på; byggnaderna tillhör en annan tid, men i sprickorna där husen möter varandra, där de sammansmälter, just där blir man medveten om dess moderna ansikte.

Det är en tryckande värme — eller ska jag snarare beskriva den som unken? Den har hur som helst omfamnat mig och det nakna bröstet. Den är förrädisk till sin natur, den drar ner mig på marken, och tvingar mig att krypa mellan stolarna, människorna och husfasaderna. Det känns rått på något underligt sätt. Sedan ställer jag mig upp och då slår det mig: troligtvis är det inte värmen som omger oss som är den verkliga förrädaren. Det är vi själva som andas och rör oss och knuffar varandra, vi är våra egna ärkefiender; ingen vet vart vägen ska föra dem, ingen verkar bry sig heller, det är som att alla bara går utan en uttänkt slutstation. Byn är ingen labyrint, men ingen hittar ut, och kanske vill ingen det heller. Folket och jag vill stanna kvar där på det nakna bröstets topp, på vårtan, i kärnan, inuti nuets centrum, i stunden då mitt och ditt och alla andras liv möts, då våra liv skär in i varandra likt en kniv genom smör — ja, där vill jag gärna stanna kvar.