Vem kan svära sig fri, vara helt befriad och renskrubbad?
Inte jag, inte ni. När vi en gång besökt kryptorna, vandrat
i källargångarna, för att finna vägen ut, det är då
som vi hittar hem till oss själva, finner vår fristad.
Om vi så gått i selen under 100 år kommer vi att minnas
fölet, som på bräckliga ben reste sig, diade sin mamma.
Visst gör det ont att ömsa hud som ormen, lämna efter oss
vår avlagda kostym, men lärdomar det har vi fått.

Hon som bar fölet under sitt hjärta var stark. Händerna
sträcktes ut till alla i familjen, make barn och bröder.
Även han som hamnade på sned. Då larmklockan klämtade
ryckte brandkåren ut, oavsett klättringen uppför trapporna
på söders dåvarande kåkar kakelugnar och knarrande golv.
Visst försökte han få systern vara langare för amfetamin.
Den natten smög sorgen nedför trapporna, klev över
fyllehunden, som låg draperad i trappan efter besöket
hos horan dörren bredvid.
Tågresan hemåt och barnet kramade den läckande påsen
med akvariefiskarna.

Det finns så mycket sorg bland gränderna i gamla stan
kanhända luftslott bygges ovanpå ruinerna.
Olika kunskaper på ont och gott berikar våra liv
och vi förstår bättre
vägarna som lätt kan leda till undergång
och hur blev raderna till, kom ihåg andra 100 åringar.

Dagen idag inte den sista, solen har slagit upp sitt tält utanför.
Grannen har öppnat dörren mot sin täppa, ännu
tystnaden en lugnande visa. Deras barn överaktiva. :)