Jag tror
att vi måste dra
i nödbromsen.

Inte för att vi vill stanna 
utan för att vi håller på
att försvinna i farten.

Allt har slimats,
skurits ner
till det som knappt bär.

Människor springer nu,
inte mot något 
utan efter något
som hela tiden flyttas fram.

Och där,
i stegen som aldrig stannar,
börjar felen växa.

Inte av ovilja,
utan av hast.

Vi ville göra rätt 
på nya sätt,
snabbare sätt,
effektivare sätt.

Men något gick förlorat
längs vägen.

Vi behöver stanna upp.

Inte länge 
men tillräckligt
för att se.

De som leder
måste våga släppa trycket,
ge rum åt händer
som vill göra sitt arbete väl.

För viljan finns där 
den har bara trängts undan
av tempo.

Vi behöver fråga oss:
Vad gör vi?
Varför?
För vem?

För resultat utan riktning
är bara rörelse.

Och arbete utan eftertanke
kan bli rätt
och ändå bli fel.

Så vi stannar.

Vi ser över,
justerar,
andas.

Innan allt blir gjort 
och inget blir kvar.

Innan orken tar slut.

Innan de vi finns till för
står där
utan det de behöver.

Så vi drar
i nödbromsen.

Inte för att ge upp 
utan för att kunna fortsätta.

© Angela Bohlin