Jag bär ett hav, ingen ser.

På ytan är jag stilla.
Under mig slår vågorna sönder, allt jag försöker hålla ihop.

Jag utmanar mig själv.
Öppnar dörren.
Lånar mod av ett hjärta som redan är trött.

Världen är full av ögon.
Full av ljud.
Och jag blir mindre för varje steg jag tar.

Ingen hör hur högt tystnaden skriker i mig.

Så jag går hem.

Inte för att världen saknar skönhet, utan för att mitt hem är den enda plats där jag inte behöver överleva.

Där får jag bara finnas.

Och ibland tänker jag att den största segern inte är att stanna kvar där ute.

Utan att, trots allt, våga öppna dörren igen ,nästa dag.