Det fanns en tid då dagarna gick utan löften, då hjärtat hade lärt sig att leva med tystnaden.
Tio år bar jag ensamheten som ett stilla regn mot huden, övertygad om att kärleken inte längre visste vägen till mig.
Men så kom du.
Du såg inte det livet hade tagit ifrån mig.
Du såg det som fortfarande levde.
Du såg mitt leende bakom sorgen, mitt mod bakom rädslan och du älskade mig , inte trots mina ärr utan med dem.
Sedan den dagen har årstiderna vandrat förbi oss.
Åtta gånger har våren slagit ut, åtta gånger har löven fallit och ändå slår mitt hjärta lika varsamt, lika häftigt, varje gång din hand söker min.
Du är min stilla hamn, min gryning efter den längsta natten,
min tro när tvivlet viskar, min kärlek när världen blir tyst.
Om jag fick leva mitt liv en gång till med samma vägar, samma stormar, samma tårar och samma kamp.
Då skulle jag ändå välja allt igen.
För längst bort på den vägen stod du och väntade.
Och i dina armar fann jag inte bara kärleken.
Jag fann mig själv.