Harstsund – en svensk höstmyt

Det sägs att Harstsund inte ligger på någon karta. Det är en plats som bara öppnar sig för den som väljer naturen när hösten står på tröskeln och världen blir mjukare i kanterna.

Där möts granens mörka grönt och havets bleka silver, som två gamla vänner som inte längre behöver ord. Tallkottar ligger som små minneskärnor i mossan, och varje kotte bär en sommar som ännu inte slocknat.

När årets första snö faller är Harstsund som mest synligt. Det är då man bränner en kotte för att låta en sömnig eftermiddag gå över i något nytt. Lågan är låg, men den talar tydligt— den säger att naturen minns oss bättre än vi minns oss själva.

Och vinden där är mjuk som sanddyner, fast den rör sig genom granarnas kronor. Den formar längtan, den slipar tankarna, den gör människan lättare utan att ta något ifrån henne.

Harstsund är inte en plats man når, utan en plats man går in i när man väljer naturen framför brådska, tystnad framför brus, och höstens tröskel framför sommarens eko.