Människan vandrar mot det som glimmar,
inte för att det är hennes,
utan för att det är nära.
Och i närheten förloras ursprunget,
som en eld som slocknar utan att någon märker det.

II.
Det som gav trygghet blir till boja,
och det som kallades valfrihet
blir ett minne som bleknar i takt med att systemen växer.
Ingen kedja behövs när vanan gör arbetet,
ingen mur när rädslan redan står vakt.

III.
En hunger ska komma som inte börjar i jorden,
utan i hjärtat.
Brödet ska finnas, men inte nås utan tecken,
och människan ska lära sig att frukta
innan hon ens vet vad hon saknar.

IV.
Vägarna ska delas som floder i ett torrt land.
Vissa följer strömmen av trygghet,
andra går mot sanningen som en ensam stig i skogen.
Och båda ska tro att de valt rätt,
tills stegen inte längre går att ta tillbaka.

V.
Friheten försvinner inte i storm,
utan i stilla kvällar där ingen protesterar.
I tusen små beslut som känns obetydliga,
i tystnaden som blir vana,
och i vanan som blir lag.