Livia, du var bara åtta veckor 1980, det år då jag fick
hålla dig första gången. Du rymdes i mina kupade händer.
Himmel, som du betraktade mig! Nog syntes det att du
funderade. Sedan, ja, sedan, blev du den som regerade
– familjens okrönta smådjursjägare på villatomten i
Västerhaninge.

Geronimo, oftast kallad Gerry, du blev inte uppskattad
genast av Livia, för hon var elva år äldre än du, krävde
respekt, och du såg hennes svans som en leksak. Du for
omkring i min tvårummare i Stockholm, lärde dig snart var
alla gömställen fanns, och höll dig undan för vartenda nytt
ansikte som dök upp.

Tina, du överlevde endast därför att din ägare som inte kunde
ha dig mer kände min kusin. Sålunda fick jag mig en
jamande sprattelgumma som trodde alla varelser, till och med
hundar, om gott. Livia dog 1997, bara ett halvår efter din
ankomst, men du redde dig, för du älskade vår apachehövding
Geronimo.

Sir Winston, om inte Geronimo hade gått bort 2006 vid en
ålder av femton och ett halvt år och Tina hade deppat ihop så,
skulle jag kanske inte ha åkt och bokat dig på det där
katthemmet. Tina ville ha Geronimo åter, inte dig, och det
dröjde innan hon accepterade dig. Men du var en snäll
tioårig gentleman, tålmodig, och krävde ingenting.

Tosca, alias Hoppetossan, du fick bli Sir Winstons tröst
när Tina plötsligt och oväntat avled år 2008. Men du blev mer
än så – du fick honom att glömma att han var eunuck, och
vips så var ni ett kärlekspar. När han tre år senare blev sjuk
och dog hade vi fått överta Grålle, en buse som du inte tålde.
I går förlorade jag dock även dig, efter femton år tillsammans.

Grålle, du kom till oss 2011, och vi fick behålla dig i elva år.
Det var en nåd att du blev gammal, drygt arton år precis som
Hoppetossan. Vi fick se dig utvecklas till en mer hänsynsfull och lugn personlighet än du varit från början. Du lärde dig, på ditt eget trevande sätt, att det var du själv som frammanade Hoppetossans fnysningar, fräsanden och små örfilar. Det tog dit, men du lyckades.

Vad skall det bli av mig nu, när ingen av er fyrbenta underbara
varelser finns hos mig längre. Förlåt om jag låter självisk. Jag vet att det är tidens gång, men kan jag hjälpa att jag känner mig tom.
Mitt hem ekar ödsligt, ni var mitt livs mening.



16/7 2026