Jag sitter böjd över boken,
försjunken i njutningsfull läsning

när jag hör dina steg.

Jag sjunker ihop.
Hela jag sjunker ihop,
både fysiskt och mentalt.

Vet att jag snart kommer att möta
din dömande, ogillande blick.

Kanske var jag inte
som du ville att jag skulle vara

Men man trampar inte ner en gräsmatta
man vill ska frodas.

Alla, även barn,
har rätt till en sfär utan
krav, kritik och gnäll.

Du saknade väl en sådan själv,
och hatade att jag hade det.

Sen försvann du,
och jag fick så mycket sfär
jag ville ha.

Men det hade varit lättare
att bygga upp ett liv,
om du bara.

Om du bara.

Om du bara visste vad min man gav mig
på min femtioförsta födelsedag.

En bild på mig.

I ett rum fullt av detaljer
som berättar om vem jag är,
vad jag är.

Det är att låta en människa
flyga fritt.

Ändå reagerar jag ibland
på min mans steg
när han närmar sig.

För en kort sekund
är de dina.