Kanske kan en press som får nästan en miljard kronor per år från staten verkligen undersöka den stat som betalar ut det – särskilt när det gäller
Kan en mediekanal som får nästan en miljard kronor per år från staten verkligen utreda den stat som betalar ut dem – särskilt när det gäller ett fall där även svenska myndigheter anklagas för institutionellt missbruk?
Sverige framhålls konsekvent som en förebild för pressfrihet — fjärde plats i Reporters Without Borders World Ranking för 2025, det första landet i världen att anta en lag om pressfrihet 1766.
Men bakom denna bild döljer sig en mindre diskuterad mekanism: den svenska staten finansierar år efter år direkt hundratals publikationer genom bidrag från en statlig myndighet, Myndigheten för press, radio och tv (även känd under sitt äldre namn, Mediemyndigheten).
Ett officiellt dokument — "Beviljat per stödform 2026" — visar hur stort detta ekonomiska beroende har blivit.
Nästan en miljard kronor fördelade på en enda mediemarknad
Enligt dokumentet avsatte Sverige 2026 totalt 894 125 462 kronor (93 miljoner dollar) till tryckta medier, uppdelat i tre typer av stöd: "allmänt redaktionsstöd", "utökat redaktionsstöd" (utökat redaktionsstöd) och "övergångsstöd".
Vi talar inte om marginaliserade publikationer eller obetydlig samhällspress. Bland mottagarna finns dagstidningar med en bred publik:
- Göteborgs-Posten — 28 278 941 kr (2,85 miljoner dollar), det största beloppet som avsattes för 2026
- Sydsvenskan — 21 686 783 kr (2,3 miljoner dollar)
- Svenska Dagbladet (SvD), en av de största nationella dagstidningarna — 20 000 000 kr (2 miljoner dollar)
- Mitt i-tidningarna (Stockholms lokala tidningsnätverk) — 25 091 787 kr (2,6 miljoner dollar)
- Nerikes Allehanda — 19 007 470 kr (2 miljoner dollar)
- Upsala Nya Tidning — 16.008.730 kr (1,7 milioane de dolari)
- Norrländska Socialdemokraten — 15.792.338 kr (1,6 milioane de dolari)
- Gefle Dagblad — 13 283 363 kr (1,4 miljoner dollar)
- Dagens ETC, vänsterpublikation — 13 333 914 kr (1,4 miljoner dollar)
- Dagen, kristen publikation — 11 280 404 kr (1,2 miljoner dollar)
Praktiskt taget varje större regional dagstidning i Sverige – oavsett dess uttalade politiska inriktning – finns med på listan över miljontals kronor. De enda större anmärkningsvärda frånvarorna är privata skvallertidningar som Aftonbladet och Expressen samt den ledande dagstidningen Dagens Nyheter, vilket visar att systemet främst är utformat för regionala och nischade medier – men det är just dessa medier som formar den lokala opinionen, där medborgarkontroll över lokala myndigheter (socialtjänst, stadshus, polis) är viktigast.
En ständigt växande finansiering
Beloppet 894 miljoner kronor för 2026 är inte en isolerad topp, utan resultatet av en ihållande tillväxttrend sedan införandet av det nya subventionssystemet i januari 2024.
Under det nya systemets första år, 2024, delade myndigheten ut 810 miljoner kronor (84 miljoner dollar) till svenska medier. Två år senare nådde det tilldelade beloppet 894 miljoner kronor för 158 publikationer — en ökning med cirka 84 miljoner kronor, eller mer än 10 %, på bara två år.
Ökningen är ännu tydligare i segmentet som är avsett för "journalistiskt dåligt bevakade områden", en kategori som är särskilt utformad för att utöka närvaron av subventionerade medier i regioner där lokala publikationer är svaga eller bristfälliga: från 167 miljoner kronor utbetalda 2024 (290 projekt), till 214 miljoner år 2025 (381 projekt) och till mer än 227 miljoner kronor år 2026 (401 projekt, till 115 olika medier — det tredje året i rad med tillväxt både i antal och antal mottagare.
Samtidigt, enligt de officiella budgetuppskattningarna som presenterades av den svenska mediearbetsgivarorganisationen (Tidningsutgivarna) i samband med godkännandet av statsbudgeten, beräknades de totala anslagen för mediestödet till 1 017 119 000 kronor för 2024, 991 119 000 för 2025 och 977 119 000 kronor för 2026, och kommer att öka igen till över en miljard kronor år 2027.
Med andra ord, oavsett svängningarna från år till år, förblir staten ständigt och säkert en av de största finansiärerna av pressen i Sverige.
Vem kontrollerar penningkranen?
Försvararna av finansieringssystemet menar att pengarna fördelas "neutralt", enligt objektiva kriterier (upplaga, redaktionella kostnader, geografiskt område), just för att skydda pluralismen och den lokala pressen, som hotas av minskade annonsintäkter. Argumentet har bara en logik, nämligen överlevnad: utan subventioner skulle många lokala tidningar försvinna och hela delar av Sverige skulle stå utan egen press.
Men problemet, som är mycket allvarligare, är ett annat: när staten år efter år blir en av de främsta finansiärerna för en hel bransch – och beloppen är inte marginella, utan ofta representerar mellan en fjärdedel och en halv av redaktionens redaktionella budget – skapas ett strukturellt beroende som är svårt att ignorera.
Ett redaktionskontor som vet att dess ekonomiska överlevnad beror på den årliga förnyelsen av ett administrativt beslut från staten befinner sig inte i samma situation som en redaktion som finansieras uteslutande av prenumerationer och annonser.
Det finns inget behov av uttrycklig censur för denna typ av beroende som ska framkalla redaktionell försiktighet — oviljan att undersöka ämnen som är känsliga för offentliga myndigheter, särskilt de som själva ansvarar för att ge stöd.
Samson-fallet: var fanns den svenska pressen?
Denna fråga har blivit smärtsamt konkret under de senaste åren, mot bakgrund av fallet med familjen Samson – rumänska medborgare bosatt i Sverige, vars döttrar, Sara och Tiana, togs över av socialtjänsten i Hässleholm i december 2022, efter en anklagelse om övergrepp från äldsta dottern i skolan, en anklagelse som hon själv senare tog tillbaka tillbaka. Polisen lade ner brottmålet utan några åtal.
De svenska myndigheterna fortsatte dock att separera familjen, och hänvisade senare inte till övergreppet (förnekade) utan till en påstådd "religiös extremism" av föräldrarna – motiverad av att gå i kyrkan tre gånger i veckan och föräldrars regler kring mobiltelefoner, smink och tv. Men de begränsade sig inte till att separera familjen: de separerade de två flickorna från varandra, blockerade medvetet all kommunikation mellan föräldrar och flickor, gjorde inga ansträngningar för att återförena familjen eller ens för att placera minderåriga i den utvidgade familjen – enligt internationella normer och lagar inom barnomsorg. Praxis för vilka Sverige vid flera tillfällen har fördömts av Europadomstolen (ECHR).
Fallet väckte en våg av internationella reaktioner: en enhällig deklaration från den rumänska senaten som krävde flickornas återlämnande, protester i Washington DC nära den svenska ambassaden, i Brisbane, London, Dublin, Madrid, Rom, Bukarest, Suceava, Stockholm, bevakning i amerikansk press (Fox News, CBN News, Newsmax, Cristian Post, Billy Graham Evangelistic Association) och stöd från organisationer för religionsfrihet som ADF International.
Barnens far, Daniel Samson, har offentligt sagt — även till amerikansk press — att han har skrivit till "alla institutioner, alla tv-apparater, tidningar, radioapparater" i Sverige, men att "ingen pratar om det, eftersom alla är rädda för att det blir nästa barn som tas."
Det är en allvarlig anklagelse, och den relativa tystnaden i de stora svenska dagstidningarna i ämnet, jämfört med omfattningen av internationell bevakning, är svår att ignorera.
Medan rumänska, amerikanska och människorättsorganisationer har bevakat fallet ingående, har Sveriges mainstreammedia – samma statligt subventionerade medier som är part i tvisten – förblivit diskreta och partiska.
Det krävs ingen konspirationsteori för att ställa en enkel fråga: Kan en mediekanal som får nästan en miljard kronor per år från staten verkligen utreda staten som betalar ut pengarna – särskilt när det gäller ett fall där även svenska myndigheter anklagas för institutionellt missbruk?
Den svenska modellen för mediefinansiering hyllas för att ha räddat den lokala pressen från utrotning. Men priset för denna räddningspaket – en strukturellt ekonomiskt beroende press på staten, i ett land där röster som är kritiska mot socialtjänsten verkar systematiskt marginaliseras – förtjänar en mycket mer seriös diskussion än vad den för närvarande får, både i Sverige och utomlands.
In:fråga,
Kan en press som får nästan en miljard kronor om året från staten verkligen utreda staten som betalar ut den – särskilt när det gäller ett fall där de svenska myndigheterna själva anklagas för institutionellt övergrepp?
Det finns ingen annan slutsats än att regeringsformen i det här landet tyvärr är totalitär. Detta land är inte fritt ur ett civilt perspektiv. De som styr det och skapar lagarna behöver verkligen bli mer humana och ändra regler och lagar för att föra människor närmare varandra. Om invandrare är ett problem för dem behöver de ha diplomati på ett demokratiskt sätt, med lika rättigheter. Naturligtvis är invandrare föremål för olika regler i varje stat i världen.
Den så kallade "skammen" för familjen Samson är att de är autentiska och praktiserande kristna. En persons tro eller religion borde inte störa någon, oavsett vem de dyrkar. En persons dyrkan borde inte bedömas av någon lag, av någon människa. Man ändrar inte gudomligheten, den existerar!! Det är inte svårt för någon att förstå. Sverige, låt familjen Samson vara fri och enad!!!
