ursäktens sötma är salt i sitt skal
som fruktar misshandel av försurna regnskurar,
bottenslam sugs upp av rör formade av händer
som beskär och förgör

summan är aldrig ensam, har alltid en handling framför, en synvilla som hägrar likstelhetens förbannade likgiltighet och brytpunktens längtan att hitta hem

det är alltid fundamentet som måste spricka för att byggnaden ska haverera stod det vackert skrivet på virkad duk bredvid det sanna ordspråket att stor kuk är en klen tröst i en fattig familj,

har redan tänkt oräkneliga gånger hur det skulle bli och känner ändå hur saltsmaken överaskar,

är konsekvensens redskap i slutna utrymmen och inser det magiska med verkligheten som plötsligt väcker mig ur fantasins magiska landskap som endera
låter bägaren fyllas av dåligt självförtroende
eller missvisande kompassnål

i gyttjepölens slam simmar den kvarvarande skiten
och jag har ägnat all tid att rengöra något som alltid
förblir skit,

oavsett vilket namn jag ger det