Här inne i lägenheten pågår min sedvanliga kamp mot demonerna

Ensam för stunden

Alla är bortresta

Just nu gör ensamheten ont

Så jag skrev för hand ett kärleksbrev till min fina kvinna

Hon är också bortrest

Hade inga frimärken

Så jag tog en promenad så här en stillsam semesterdag i juli

För att handla frimärken

Vikarier i Hemköp

När jag frågade om frimärken tittade han i kassan misstänksamt på mig

Det kanske är misstänksamt att skicka handskrivna brev nu för tiden?

Postade brevet

Spårvagnarna rullade sorgset halvtomma mot stan

Gatorna såg ut att lida av en gradvis ackumulering av hopplöshet

Mulet

Det kändes stilla och dystert

Kollade brevlådan

Inget kärleksbrev

Satte mig på balkongen en liten stund

Gjorde inget, bara satt och tittade ut i rymden
och tänkte på min döende Mamma

Får hon lugn och ro till slut?

Måste fixa fullmakter från bröderna inför bouppteckningen i Finland

Hon är ju religiös

Men som vanligt håller sig Gud undan när människor lider

Packade lite ostrukturerat inför den hemliga resan
som jag skall bjuda min älskade på

Hon har ingen aning om vart vi skall resa

Jag har lyckats hålla tyst i veckor nu

Snart kommer hon att tortera mig

Lyssnade på Thåström en stund

Undrade när min körkarl kommer

I vilken skepnad han dyker upp i?

En bilkrasch eller cancer?

Tog upp gitarren

Skrev lite på några sånger som vi skall spela in till hösten

Basisten kommer hit i morgon för att vi skall testa några idéer

Och igår var jag i studion och sjöng klart en ny sång som snart kommer på Spotify

Demonerna håller sig på behagligt avstånd när jag skapar

Och för att yttermera skrämma skiten ur demonerna skall jag kolla på en skräckfilm ikväll

Men innan det skall jag måla lite på två tavlor som jag för tillfället håller på med

Jag hoppas att jag hinner klart med dom till min konstutställning i september

Hoppas att det blir en fin höst

För jag har nog aldrig känt mig själv så bra som jag gör nu för tiden

Jag är i princip vän med mig själv

Upplever att jag är en väldigt bra version av mig själv just nu

Är den en metamorfos som pågar?

Blir jag till slut kanske den humanist jag utger mig själv för att vara?

Jag låter nästan som en Buddist

Eller en falsk stoiker?

Men ovanstående är inget jag kan göra anspråk på

För jag blir nog ganska snart genomskådad av en äkta Buddist
och Aurelius hade nog bara fnyst åt mig

Misantropen lyser nog snart igenom på mig

Jag vill ju helst bara vara ensam, men klarar inte av ensamheten i längden

Komplicerat

Eller försöker jag bara vara fräck?

Bara för att visa upp en bild av den vinddrivna existensen
som slåss med dom existentiella frågorna

Ett naivt självbekräftelsebehov som aldrig stillas

Är det detta som demonerna försöker förklara för mig?