Morfar viskade till mig en gång
att älven minns alltid var stock
dess vilda dans och dess sång
flottarnas historier och skrock

Han vägde eftertänksamt sina ord
ord vars tyngd var likt järn
Talade stilla om folk av nord
om liv vid både fors och tjärn

Om hårda män som höll fast
vid drömmar som aldrig blev
Som log när stockar brast
fasades ej av okänd timmerklev

Över okända myrar gick de
och sökt vila under granars tak
De hann även söka Gud och be
vid delat liv och nätters vak

Så låt vindarna bära dessa män
från tjärn till fors till liv
Viska deras namn till okänd vän
berätta om liv utan alternativ

De sa om jag faller låt mig falla
där tall och gran kan skugga mig
För jag är blott en av dem alla
som ingen minns jag lovar dig

Inte mycket har jag mer än ärr
men ingen kan köpa en morgondag
ej heller spara sommaren tyvärr
kan blott bäras av ett sinnelag

Så när elden tystnat fått falna
och kaffekannan kallnat har
Må ekot svara oss de galna
där blott våra sägner finns kvar