Jag flydde från näste.
Näste fylld av kärlek.
I en dröm om drakens vingar.
Jag trodde mig kunna flyga.
Och som jag flög.
Inuti valnötens historia.
Jag fann mig själv sittandes på dahlians kronblad.
Då jag blundar jag ser din blick av total närvaro.
Svag doft av din parfym fyller rummet.
Jag tar in alla känslor.
Bär dem med mig som smultron på strå.
Jag ställer mig på klippblock av ametist.
Blickar ut över havet.
Den enda som kan rädda mig är jag själv.
Jag kramar om mig själv.
Så som du förut gjorde.
Jag tar ett kliv ut i luften.
Och mina drakvingar bär mig ännu.
När stadens sorl tystnat.
Jag lägger mig och vilar i ett näste.
Låter stjärnhimlen smeka min hud.
Jag blir mig själv igen.
Jag vågar älska nattens passion.
För varje kyss blir nutid till dåtid.
Jag lägger ifrån mig poesiboken.
Sträcker på mig.
Ser dig djupt i ögonen.
Då just då.
Blir allt jag någonsin älskat.
Så mycket vackrare.
Du lärde mig leva.
En dag i taget.
Som champagne utan tårar.