Jag tänker på ett tunnplåtigt leksakflygsplan
på Jogersta 1957;
ett plan som sommarpojken
som varit placerad av kommunen hos oss
över sommaren
försöker smussla med i sin resaväska,
när han tror han ska få åka hem
till sin mamma,
fast han ska sättas på barnhem.
Jag slår honom.

Jag ser Sune, min Shams,
i Östra Bergen 1967,
helig helig helig,
och sanningarna blandas som spelkort
som dyker upp i spelets slumpmässighet.

Blickfångdet är en scen i det förgångnas
växlande molnighet,
med en förvirrande scenografi av hållpunkter,
som Dylan Thomas' Stations of the Breath:

Tjugo meter höga,
älgliknande eller giraffiga, storfläckiga,
storprickiga djur med långa ben
kommer längs vägen vid Örstig
i det tidiga 1950-talet, och jag blir rädd,
ute på landsvägen till Örstigsnäs och Strandstuguviken,
alldeles utanför vår trädgård, utanför strängslet:
den lille pojkens dröm, eller ett kvardröjande bardominne?

Ett segelflygplan har nödlandat ute på ängen nära vägen,
en varm sommardag,
lutande med ena vingen ner i gräset;
den andra pekande snett uppåt.
De två flygarna går omkring runt planet
i vita dräkter och huvor,
solen glimmar i segelflygplanets vingar
och den uppfällda huven.

Vi är på väg till Farmor i Flen i bil, men vem kör?
Farmor Hanna kallar mig Engvar:
Hon stavar namnet så på ett födelsedagskort
som vi länge har kvar, men som kommer bort.

Pappa kommer fram till min gröna skjutsäng
som jag ärvt från mina äldre syskon,
och håller fram en grön princesstårta,
med ett stort leende i sitt ansikte.
Det är min sexårsdag, 13 februari 1955,
på Kvisätter i Björkvik.
Mamma står bredvid.

Soldaterna från den stora militärmanövern
fylkas runt köksbordet på Kvisätter vintern 1954 - 55,
när mina föräldrar bjuder dem på kaffe.
Jutesäckarna med mörka brödlimpor lämnar de kvar,
två tanks mullrar nere på gården,
jag är sjuk i halsfluss inne i rummet.
Fallskärmshoppare i vita overaller
dalar från skyn, ner över snöklädda fält.

Det är sommar på Kvisätter sommaren 1954
och jag tar med en smörgås som Mamma brett,
och går ut i det insekts- och fjärilsrika sädesfältet,
fram till en holme i fältet,
en ö med ett stort klippblock och några träd
där jag klättrar upp på klippblocket och sitter där
och äter min smörgås.
Läpparna kliar av kryddosten.

Min kompis Roland från Branthäll hälsar på mig
på Örstig 1953;
vi mosar ner Mammas vetebullar i kaffet
och äter med sked vid köksbordet vid fönstret.
I köket finns en grön kaffekvarn
som Mamma mal kaffebönorna på.

Jag skidar hemåt i eftermiddagen
genom Kolmårdsskogen
från klasskompisen Totten på Visätter i slutet på 1950-talet.
Ljuset brinner rött emot mig mellan trädstammarna;
Jag tror det är en skogsbrand,
och hjärtat bultar vilt när jag stakar emot den,
men när Kiladalen öppnar sig under mig
ser jag att det bara är solnedgången.
Lättad glider jag nerför Brinkerna.

Pappa skjutsar mig på moped
till Folkets hus i Björkvik,
och jag ser min första film,
mina första rörliga bilder över huvud taget.
Det är en Disneyfilm,
jag är fem år; det är 1954.

Jag får följa med Sally Classon,
bondhustrun på Kvisätter,
och hämta ägg i hönshuset.
Sally tycker väldigt mycket om mig,
och det är en slags ynnest att få följa henne
och hämta äggen.
Jag är fem eller sex år.

Man tar upp kräftor ur ån vid Kvisätter;
jag tittar på dem i hinken.

Min bror Rolf (femton år äldre än jag) och jag
är ute och åkte skidor i skogen vid Kvisätter
efter storövningen 1954 – 55.
Vi kör på en militär sprängtråd som smäller högt.

En av bonden Classons söner på Kvisätter
är i min ålder,
vi sitter i vägkanten och räknar bilar som passerar
mot Glindran eller Bjärsätter.
Det är glest mellan fordonen 1954- 55.

Vi hälsar på hemma hos Märta och Sven
(Mammas ena syster och hennes man),
och deras dotter Maud, min kusin, i Oxelösund.
Vid matbordet säger Sven
att jag ska äta med både kniv och gaffel,
vilket jag inte har lärt mig.
Det är det enda jag minns av Sven.

Jag får någon slags religiös bok med gula pärmar
och många illustrationer,
bl.a. av en flicka som cyklar i mörkret
nerför en backe,
och känner en hand på sin axel
som bromsar in henne,
och räddar henne från en fara.

Vi hälsar på Moster Hilma i Mariefred.
Hon är alltid väldigt snyggt och propert klädd,
och har vackra, sobra smycken.
Hon säger till mig att jag inte får kalla henne ”moster”,
utan bara Hilma.

Hos Moster Hilma i Mariefred, på Kalkudden,
är det lummigt och fuktigt.
I den vilda trädgården,
som mer liknar en övergiven och förvuxen park,
finns många sniglar med fina snäckor.
Hilmas söner - födda på 1930-talet - skjuter till måls
med luftgevär och fjäderriktade pilar,
och jag får prova att skjuta.
Geväret känns stort och otympligt i mina händer.

På Jogersta, 1957, har jag känningar av ”overklighet”.
Mamma tar mig till vår husläkare, Dr Paul Eriksson,
i Nyköping.
Jag säger till honom att jag känner mig ”borta”
Han säger: ”Inte bra, inte bra"
Ingen förstår att det är migrän.

Vid ett tillfälle i slutet av 1950-talet
tar Mamma mig till läkare,
och läkaren ger rådet
att jag inte ska sova med armarna sträckta
upp över huvudet.
Det har med obehagskänslor att göra;
kanske relaterade till oregelbunden hjärtverksamhet

Ett par gånger i slutet på 1950-talet
är jag inlagd på lasarettet i Nyköping för ”äggvita”,
dvs. någon slags inflammation i njurarna.
Sjuksalen har höga fönster
som vetter ut mot stora knotiga tallar.
Min syster hälsar på mig på lasarettet.
Jag är en slags naturlig ”domare” eller ”mäklare”
mellan andra barn på avdelningen,
som ofta rådfrågar mig.

Mamma har haft magsår,
och skickas till Ökna konvalescenthem för att vila upp sig.
Under tiden har Pappa och jag en uniformerad hemsyster
som bakar otroligt gott bröd med lingonsylt i.
Vi är och hälsar på Mamma på Ökna.
De har en roddbåt som de kan ro ut på sjön med.

I slutet av 1950-talet är Mamma inlagd några veckor
på S:t Annas mentalsjukhus i Nyköping.
Min syster säger att jag inte får fråga Mamma
vad hjärnblödning är för något,
men det är dock inget sådant.
Vi hälsar på Mamma.
Hon är på andra sidan stängslet,
ute på gräsmattan.
Det känns hemskt.

Jag har åkt med Mamma bak på cykeln in till Nyköping.
Vi är nedanför Kråkberget.
En väldig åskskur väller över oss.
Det regnar så det känns svårt att andas.
En fru i en villa bjuder in oss i skydd,
och letar sedan fram kläder som passar mig,
som vi får låna.

Jag fyller 8 år, 1957,
och får en EP med Elvis Presley av min bror Rolf.
Skivan innehåller förutom Tutti Frutti
också Tryin' To Get To You, I Got A Woman
och One-Sided Love Affair.
Brorsan är 22 år.
Rolf ordnar också så att jag får en radiogrammofon.

Jag blir 10 år den 13 februari 1959,
och får Elvis Presleys platta King Creole
av min systers svärföräldrar Hammar,
som bor ute på Svärta gård utanför Nyköping.
EP:n innehåller förutom titellåten även New Orleans,
As Long As I Have You och Lover Doll

I slutet av 1950-talet, på Jogersta, Tuna socken,
med postadress Jogersta Enstaberga,
får jag då och då en krona av Mamma
för att cykla upp till Tuna Motell
och köpa en enkronas chokladkaka.
Där spelar jag ibland Elvis Presley på jukeboxen.
Det kostar 25 öre per låt.
Jag kör ofta ”rundbana” med cykeln
på grusplanen framför motellet.

Min klasskompis Zenitha Detlofsson i Tuna skola
är precis jämngammal med mig.
Vi är båda födda 13 februari 1949.
När vi har friidrottstävling på vallen i Enstaberga
i tredje klass
vinner jag för killarna och hon för tjejerna.
Vi får varsin liten vas i metall som pris.
När vi ska cykla hem från skolan en dag
och står ute vid cyklarna
säger Zenitha till mig att hon tycker jag spelat så fint
i kyrkan tidigare.
Jag deltar i blockflöjtsundervisningen,
för en kolerisk och hjärtsjuk musiklärare
som vi blir strängt tillhållna att inte reta upp,
på grund av risken att han ska bli så arg att han dör.
Vi blockflöjtselever får spela i Tuna kyrka.
Jag rodnar vid Zenithas beröm,
och hjärtat sväller lite i bröstet.
Zenitha Detlofssons föräldrar äger och driver Tuna motell

1959 eller 1960 har jag lärt mig lite engelska,
i tredje klass,
och närmar mig turister
som kommer körande på Riksettan
och stannar till vid Tuna motell.
Jag säger: ”Name and address please!”
På det sättet träffar jag en familj från Albuquerque
i New Mexico,
som reser i en stor USA-registrerad amerikanare.
Sonen är jämnårig med mig,
och hänger med mig ner i Kiladalen,
till Jogersta.
Vi spelar Elvis på min radiogrammofon.
Genom att snacka med alla utlänningar jag träffar
på Tuna motell
får jag också en del brevvänner.
Brevvänslistan utvidgas sedan snabbt
genom brevvänsannonser i tidningar,
som bl.a. ger en hel hoper brevvänner
på Mauritius.

1957, på sommaren mellan klass 1 och 2,
lär jag mig simma bröstsim i Fadadammen.
Vi övar först torrsim
på den kottiga och tallbarriga marken,
som dessutom är genomkorsad av trädrötter.
Jag tar simborgarmärket.

Uppe vid Fadadammen
kommer min klasskompis Siw simmande.
Jag ser hennes huvud över ytan,
när hon närmar sig.

En dag 1957 när jag kommer hem från skolan,
har mina föräldrar skaffat en hund; en gråhund.
Hon ligger på en trasmatta på golvet i köket.
Jag skyndar fram för att klappa,
men Kim är nykommen och rädd,
och morrar så att jag genast retirerar.

Kim ligger nere vid bron över Kilaån, vid Jogersta,
och är sjuk.
Jag hämtar mina föräldrar, och vi bär hem henne.
Min syster är på besök,
så hon kör min mor och Kim och mig
in till en veterinär i Nyköping
i sin gamla Volvo PV 444.
Han säger att Kim blivit biten av en huggorm.
Hon frisknar till rätt snabbt.

Någon gång kring 1959 eller 1960
visar Kim aggression
mot grannen Wretlings kattungar,
och mot några av deras barn,
kanske tvillingflickorna Britt-Inger & Ann-Kristin.
Detta medför att Kim får bära munkorg en tid.
Det är dessutom tal om avlivning,
vilket skrämmer mig mycket,
och jag har uppsikt över att inget händer henne
genom att alltid ha henne sovande hos mig över natten
uppe i mitt pojkrum
som mina föräldrar hyr åt mig
på övervåningen i ett gammalt hus
längre bort på gården.

På Jogersta i slutet av 1950-talet och år 1960
springer jag på stubbåkrarna
mellan gården och Kilaån
och skjuter upp plastflygplan med hårda gummisnoddar
på plasthandtag,
särskilt en modell av ett amerikanskt flygplan
som heter Super Sabre.
Det har ett luftintag fram,
som gör att planet visslar i luften.

På leråkrarna ovanför Kilaån, vid Jogersta,
finns rikligt med ett slags släta,
tefats- eller linsformade stenar;
egentligen förstenad lera,
som kallas mallrikar.
De är i storlek från någon centimeter
till en decimeter, kanske.

En av de första vintrarna på Jogersta, 1957 – 58,
åker jag ofta bob nerför Brinkerna,
som området uppifrån Kolmårdsskogarna
ner mot Kiladalen kallas, där en skogsväg slingrar
ner mot bron över Kilaån.
Min bob är en kälke med medar, utan ratt.
Jag ligger på magen på träkälken
och styr med händerna på medarnas uppböjda framdelar,
vilka löper ihop till en enhet,
så att ekipaget är lättstyrt och stabilt.
Jag får jag beröm av några lite äldre killar
för min våghalsighet.

På Örstig, 1952 eller -53,
får jag åka med min bror Rolf
och vår kusin Ivan Björnberg (Ernst och Elnas son)
i Ivans Citroën, som har breda fotsteg.
Det finns öppna hål i golvet,
så att jag ser marken rusa förbi.
Vi åker utifrån Linudden in mot Örstig.

I slutet av 1950-talet är Mamma ibland med mig
in till musikaffären på Bagaregatan i Nyköping,
där jag väljer skivor
genom att lyssna i de gula ebonitlurarna.
Mest blir det Elvis Presley.

På Kvisätter i Björkvik 1954 – 1955
deltar Mamma i en välbesökt dragspelskurs
i Folkets Hus.

Ibland cyklar Mamma hela vägen
från Kvisätter i Björkvik med mig på pakethållaren,
in till sin bror Ernst och hans hustru Elna
och deras son Ivan,
som bor i ett av de stora, gula hyreslängorna av trä
vid tvålfabriken Sunlight, i Nyköping.
Där finns bara utedass, på gården.
Det är en sträcka på cirka fyra mil,
och sedan fyra mil hem igen.
Sonen Ivan, cirka 15 år äldre än jag,
spelar boogie-woogie för mig på sin grammofon.
Elna bakar jättegoda bullar.

Ute på Örstig, på den sluttande grässlänten,
lär mig moster Elna, klädd i tuff läderhuva,
att åka skidor vintern 1953 – 1954,
när jag blir fem år.

När vi flyttar från Örstig
till Kvisätter i Björkvik 1954,
sitter Mamma och jag fram i lastbilen.
Mina kompisar springer med en bit och vinkar.

Vid Örstig finns en isdös i en sänka i skogen
bakom vårt hus, i granskogsdunklet
längs skogsvägen bort mot Syltbäcken.
I isdöden, byggd med sågspån,
förvaras isblock över sommaren, djupt i dösen,
i skuggan från de resliga granarna.
I storskogen vid isdösen växer harsyra,
som jag brukar tugga på.
Jag är med när Hallbergsgrabbarna sågar upp isblock
ute på Nyköpingsfjärden
och drar upp dem med kälke efter häst.
Hemma har vi ett vitt isskåp i trä.

På Örstig, 1953, ska Mamma och Pappa vara lediga
och resa bort någon vecka,
och jag ska vara hos tant Asta på Syltbäcken.
Jag är arg och sturig bak på cykeln på väg dit
genom skogen; sparkar och slår
så Mamma tappar kassen med mat
avsedd för mig.
En kakaoförpackning spricker,
och kakao rinner ut på marken.
Jag har väldigt dåligt samvete för det, länge.

Innan jag blir 11 år 1960, på Jogersta,
tjatar jag oresonligt om att få en kamera.
Jag får en kamera, en lådkamera,
med sökaren på ovansidan av lådan.
Första bilden tar jag på hunden Kim.
På sommaren ställer jag ut en rund väggspegel
vid källaringången,
och tar ett självporträtt.

Min bror Rolf,
och ibland min systers man Ingemar Hammar,
hjälper mig bygga ett segelplan i balsaträ
nere i källaren på Jogersta;
balsabitar och lim som doftar.
När planet efter lång tid blir färdigt,
tar Rolf och jag ut det på åkern nära huset.
Det störtar direkt, och går i bitar.
Jag är väldigt missnöjd.
Rolf blir sur och tycker jag är otacksam.

Varje gång Rolf och hans fru Birgitta (född Granqvist)
besöker oss på Jogersta,
får jag en stor kram av Birgitta.
Jag uppskattar detta mycket.

När vi flyttar från Oxelösund
till Jogersta i Tuna i april 1957
bor i den andra lägenheten i parhuset
killarna Bengt och Sven-Arne, och deras föräldrar.
Bengt är några år äldre än jag,
och Sven-Arne mycket äldre.
Sven-Arne är halt.
När den familjen snart flyttar,
kommer den norrländska familjen Wretling:
föräldrarna Birger och Saidy, sonen Kent
och tvillingdöttrarna Britt-Marie och Ann-Kristin.
Kent är något år yngre än jag,
och blir en slags kompis,
men aldrig riktigt jämlik eller nära.
Tvillingflickorna är flera år yngre än Kent och jag.

När jag är 12 år, 1961, cyklar jag på min pojkcykel
från Jogersta, Tuna, till Söderköping och tillbaka,
åtminstone 10 mil totalt.
Jag går upp på Ramunderberget,
och nere i stan köper jag en stor chokladkaka,
och cyklar hem.
Vid passagen med vägfärja över Bråviken
mellan Kvarsebo och Östgötasidan,
stannar jag på hemvägen kvar på färjan
och åker flera gånger,
tills jag blir tillsagd att stiga av.
Jag fotograferar en hel del med lådkameran,
bl.a. kyrkor ute i byarna på slättlandet.
Det är soligt och varmt, med typiska sommarmoln.
Samma sommar följer Mamma med på moped,
och vi gör samma resa till Söderköping.
Jag fotograferar henne uppifrån berget
när hon står nere vid Göta kanal
i svarta byxor och vit tröja.
På hemvägen tar jag ut mig för mycket i värmen,
och blir helt slut.
Jag får ligga och vila i en busskur
i närheten av färjeläget på den Östgötska sidan.
Rolf kommer och möter oss i sin bil,
för att skjutsa mig hem.
Mamma har lånat en telefon någonstans,
men jag mår jag bra igen, och cyklar hela vägen hem.
En tredje gång är grannpojken Kent Wretling med
på cykelturen till Söderköping.
Han har inte lust cykla med
på denna vidlyftiga tur,
men hans pappa Birger tvingar honom.
Långt senare, 1975, gör jag samma cykeltur
med kompisen Sture Östnäs;
jag på min 10-växlade Crescent landsvägscykel;
Sture på en treväxlad Crescent.

Sommaren 1962 cyklar jag som 13-åring till Eskilstuna,
från Jogersta.
Jag tältar på en campingplats i Eskilstuna.
Det är minst 8 mil dit.
När jag cyklar in på campingen
ropar personal till mig att man måste vara 18 år
för att campa där.
Jag låtsas inte om det, utan sätter upp tältet,
och ingen hindrar mig.

När jag just har lärt mig cykla,
som femåring 1954, då vi bor på Örstig,
cyklar jag iväg på min första upptäcktsfärd,
hela vägen ut till Oxelösundsvägen.
Jag får bannor för att ha cyklat för långt.
Mamma har varit orolig.

När jag går i 2:a klass i Tuna skola
får jag spela blockflöjt i Tuna kyrka
med några andra elever, mot slutet av år 1957.
Mamma och min bror Rolf sitter i publiken.
Vi har fortfarande Märta Carnelius som lärare.
I tredje klass får vi Elsa Carlsson, arg men snäll.

En dag vid Tuna skola
i klass 3, vintern 1958 – 59,
åker jag bob i backen ner mot Nävekvarnsvägen,
där det också ligger en lanthandel.
Jag råkar köra av vägen,
rakt in i hörnet på ladugården
nere i slutet på backen.
Jag slår mig rejält i ena smalbenet.
Fröken Elsa Carlsson följer med mig hemåt.
Mamma möter upp uppe vid postlådorna.

Det är vinter 1953 – 54. Jag är fyra år.
Jag har fått en liten spark.
Hallbergsbröderna ger sig av från Örstig
med häst och släde,
ner mot Strandstuguviken,
för att arbeta i skogen.
Jag följer efter på sparken,
men blir efter
och förlorar Hallbergarna ur sikte.
Istället lämnar jag vägen
och ger mig in i den mäktiga skogen.
Sparken fastnar direkt i snön,
och jag fortsätter till fots
in i skogen.
Hemma på Örstig saknar Mamma mig.
Ingenstans...
Mina föräldrar, Pappas bror Bertil
med hustru Greta – som är på besök –
och gårdsfolket i övrigt,
bildar skallgångskedja
och börjar söka.
Mitt namn ekar i skogen, mörkret faller,
och det blir tio grader kallt.
Jag kommer fram till en liten stuga,
Holmstugan,
går fram, bultar på:
"Jag hittar inte hem!"
Det äldre paret släpper in mig,
ger mig varmt kaffe
och en tårtbit.
Mamma kommer och hämtar mig.

Det är 30 juni 1954.
Mamma säger att jag inte får se på solen,
att det är farligt.
Jag kryper in under köksbordet
och väntar.
Det blir mörkt i mitt gömsle.
Jag hör de vuxna ropa till varandra.
Efter en stund blir det ljust igen,
och faran är över,
inget har hänt

Jag är ute på landsvägen
strax utanför Kvisätter i Björkvik,
bort i riktning Glindran.
En svart bil kommer dammande.
Det är sommar 1955. Jag är sex år.
Förardörren öppnas.
Farbrorn frågar om jag vill åka med hem.
Jag svarar att Mamma har sagt
att jag inte får åka med främmande.
Farbrorn skrattar, och åker iväg.
När jag strax kommer hem
sitter farbrorn och en tant där.
Det är Mammas bror Kalle
och hans hustru Sigrid.

Jag tar en grankotte i skogen
och går ut på ett plöje
vid Kvisätter, sommar 1955.
Jag har stövlar på mig.
Ute på plöjet
bökar jag ner kotten
djupt i jorden,
och tänker mig den stora granen
jag hoppas ska växa där
i framtiden,
med fåglar i sitt hägn
och svampar i mossan
vid sin fot.
Jag går hem med leriga händer.