Är kastad uppå Livets Stigdans
och har ensam ögonen med mig
så likt barn jagandes blåvingar
med sin inre bot med fog för...

Har förvildat mig.

Har oemotståndligt
krafsat i hjärtan
där inget verkligt finns.

Tar ned ert urval av "moral".

Det försvaras ständigt allt vilket kan kritiseras, ni smetar över era små sinnen med klyschor och inget ska någonsin kunna få fastslås så att ni kan gå vidare till glädje och frihet. Släta över eller leta upp önskade problem att fylla den stora tomheten med.

Inom alla slag och snedsteg i "tillverkningsfelen" finns en obefintlighet fastnad i en beroendeställning och delar ut låtsad makt och auktoritet i en sammanfattning; Värdelöst skräp.


Nöden från tvånget...


Du... Har överdrivet sanerat mig från allt det kontrollerade samhället kräkts upp och definitivt lyssnat färdigt på velandet, allt tvekande, rädslan att nå till klarhet och faktum. De störda tar som sagt i försvar allt vilket kritiseras likt att allt kan försvaras med floskler och ord. Ingen fasthet och insikt får fastslås och uppnås. Veka tolkar de gemensamt förvirrade efter en tillfällig önskan efter behag då inget ändå räknas... De osynliggjorda vägrar att inse var orsakerna ligger. De tillskriver andra sin egen låghet medan de håller andan en stund. Så är upplägget på botten.

Är det inte lättillgängligt för "enkla människor" och inbjuder till samhällsdeltagande blir där ett beklagande...

Aggressioner och hot är allt de lyssnar på. Rädslan avgör vad de ska lyda.

Det finns här likheter med att låtsas arbeta, att låtsas vara behövd, att låtsas vara respekterad, att låtsas tills alla halvmesyrer och meningslösheter blir allt de ser. Detta poserande önsketänkande kostar oftast långt mer i ansträngning än att faktiskt prestera. Mitt illa dolda förakt vilar på att de är våldsamt dumma i huvudet och därav ett hinder för mänskligheten.

*

Det är vindstilla nu. Kvällssolen värmer tallarna så vackert, så vackert...

Ser de störda dumflina i solgasset. De är utsorterade och sliter till dödsdagar utan att våga lyssna till annat än jidder. De tror att det finns rättvisa, att det jämnar ut sig någonstans, att deras känsla av hopplöshet och förnedring är tillfällig och inte alls temporär tills intet finns kvar av deras "liv".

Parasiterna tar och tar och ger sina falska ord till hopp i lön... Offren lagrar falsk information och tror att det är kunskap de har, att det är intelligens de har... Krampaktigt håller de fast i sina missbrukarvisioner, deras fantasier bort från minnen av trauma; förvrängda sinnen är välkända och välanvända i överlevnadens taktik. Så likt kärlekens önskningar vrider de fula sköna där bilden av föremålet förvränger det inre tills det duger. Dagen kommer ibland då en verklig bild tränger fram och ses i ljuset och bitterheten biter.

Utan det stora hoppet om att du räknas har du ingenting, kanske du vill påstå?

Strunta i allt tomt hopp och lev.

Inga filter eller galler har hjälpt någon.