Lusthuset är en cupola
som hänger ner mot himlen

Åskan har passerat därnere
i bullriga sjok,
paraderande
som obesa generaler på Röda Torget
med runda kinder
och omåttliga skärmmössor

Dammen mitt i trädgården
har samlat all växtlig frid som finns,
runt sitt inåtvända öga,
som kan återkalla det förflutna
som varit bortflutet

Något går i lås
i denna vildvuxna perfektion

Något annat störtdyker
i den hängande himlen,
efter upp-och-ner-flygande Miró-flyn

Något far som floaters över synen,
barskopat över trossatserna,
ryckigt som koboltblå trollsländor
över Natån

Det är ladusvalorna
som fötts i ligghallen
och under nockens förlängning
utanför Annas sovrum,
och nu flyger upp-och-ner
genom rymdernas Muammar al-Gadaffi-tält

Störtregnen driver upp
runt den hängande trädgårdscupolan,
ur molnbottnen under oss,
i dånande samfälldhet

Tranorna ropar i Västiträsket,
ur sina slamriga plåtpannor,
när ljuset mellan molnstoderna
öppnar hängande hav för omaka farkoster,
vilse i en evighet utan horisonter;
masterna skrapande över kosmos tanke,
djupt därnere under cupolans långsamma drift
över intighetens glasklara subjekt,
som sjunger upp stålverk och motorvägar
och nyckelromaner från Skitköping

Kropparna tar till nödåtgärder
i sina hängande trädgårdar
när tiden vittrar