I Sverige beskattar vi inte regnet. I Rumänien beskattar man vatten som råkar passera förbi. Och i den europeiska byråkratins skymningsland uppstår ett nytt naturfenomen: Administrativ nederbörd – 11?% parodi, 89?% verklighet.

Det börjar med ett moln. Ett helt vanligt moln, 0?% politiskt, 100?% meteorologiskt. Men när det glider in över ett tak, då förvandlas det – enligt statens kreativa matematik – till en avgiftspliktig vätska med momspliktig avrinning.

Regnet faller. Folk jublar: “Äntligen vatten till landet!” Samtidigt suckar de: “Helvete, nu kommer fakturan.”

Det är ett slags schizofrent klimat där varje droppe har en dubbel identitet:

• 51?% naturens gåva

• 49?% kommunal kostnad för rör, pumpar och pappersexercis

Och staten står där, med sin osynliga paraplymyndighet, och räknar varje liter som om himlen vore en slarvig entreprenör som glömt att skicka in sin månadsrapport.

I denna värld är det inte längre nederbörd. Det är “meteorisk vätska med administrativt värde”. En sorts himmelsk momspliktig produkt, vars pris bestäms av hur mycket tak du råkar äga.

Och medborgaren? Han står där, blöt, förvirrad, och försöker förstå hur naturens cykel blev en post i budgeten.

Det är nästan poetiskt: Ett land där man ber till Gud om regn, men ber till kommunen att det inte ska bli för mycket.

För när himlen öppnar sig, öppnar sig också plånboken. Och i slutet av månaden inser man att regnet inte var gratis. Det kostade 11?% parodi, 89?% verklighet, 100?% absurditet

Meteoriskt vatten, detta naturens mirakel,
flyter genom rännor, rännor, genom skattebetalarnas själ,
tills det når avloppet, där det möts
av en imaginär inspektör, i en vattentät rock,
som noterar: "Ungefärligt belopp. Beskattningsbart."

Och så upplever Rumänen en dubbel känsla:
när det regnar jublar landet – Donau växer, vetet andas,
men mannen gråter – för varje droppe verkar ha
en liten QR-kod fastklistrad på sig.