Kanske sitter vi där 

Bakom murar vi själva byggt upp 

Av rädsla för att bli svikna 

Av livet

För många gånger stannar vi kvar 

I det vi känner till 

Även om det inte är bra för oss

För i det okända bor ovissheten 

Så vi stannar kvar bakom murarna

Tills vi nästan går sönder