Som innan en bergochdalbana, som innan ett blodprov, som natten innan en dans på stan. I en lång korridor med kal belysning stod jag framför en dörr som kunde ha lett överallt, jag skulle ha kunnat ta det där blodprovet där inne tänkte jag. Eller ett ultraljud för att höra min dotters första hjärtslag, eller en läkare som lyssnar på mitt hjärta.

Men inuti fanns det inget sådant, du låg där, hela du, men ändå inte. Med ögon stängda som spruckna speglar, axlarna i en obekväm position och händer som såg väl placerade ut på din mage. Du var så där, om du hade ställt dig upp och gått hade jag inte blivit förvånad. Men om jag stannat där i timmar, veckor och månader, sett ditt kött ramla av dina ben, hade jag inte heller varit förvånad.

I ett stilla sus såg jag min pappa leta efter dig, i ett liv som inte längre fanns. Det fick mig att tänka, kommer jag också ligga där? Eller pappa? I sängen, med händerna som han själv inte placerat, med axlarna och de spruckna spelarna till ögon? Kommer jag då lägga dig i en ugn tills han bara är aska, för att sedan ligga i jorden, i skiten, i kylan, omringad av väl placerade blommor? Hade jag inte då tagit ut mitt egna hjärta, placerat det i han, så han aldrig behövde vara ensam igen, inte som du?