Jag läser Meng Chiao
högt för mig själv: Kallbäcken –
men tänker Norbäcken,
dit Meng Chiao lockar mig
ur denna friska norrlandsdag
i augusti,
paret kilometer hemifrån;
i sin diktning lika brådstörtat fysisk
som mina bara fötter,
urstigna kängor & sockor,
nerstigna i Norbäckens kyliga skogsflöde
inne i dunklet,
avvattnat myrarnas brunbjörnsmarker
högt däruppe

Meng Chiao talar till mig
ur det porlande bäckvattnet,
ur termodynamikens cikulära livgivor,
i flödet runt mina anklar,
som efter en stund bedövar mina fötter
i dunkla storskogens mumlande koaner,
i ett skogsrum av stammar, rotvältor,
klippblock, mossor, ormbunkar, linneor
och de blänkande stenarna
i bäckens vattentrappa ner mot mellanmyren,
där bäcken ormsnirklar sig djup
ut i den mörka jorden under himlens öppning
som släpper ljuset nästan vårdslöst
över myrens skvattram & ängsull,
innan bäcken flödar vidare,
för att någon kilometer senare nå Västiträsket
med sina små öppna näckrosytor
och igenvuxna partier med vass,
ett par tranor klivande på höga ben,

tills bäcken långt senare löper ut
i den mäktiga Råneälven,
lugn & oemoståndlig,
som för till utloppet i Bottniska viken

Meng Chiao
sitter på en sten bredvid mig
på 700-talet,
så närvarande
som suset i träden
och porlandet i bäcken;
Norbäcken