Doften av blöt mossa och ruttnande bark ligger tung över jorden och myren sträcker ut sin bruna, frusna rygg under en bleknande sky.
Det finns ingen som hör om du jämrar dig här, inga armar som håller, bara tallarnas stumma kronor och en vind som skrapar mot din hy.
Världen kan vara en sprucken lersko, en kyla som vägrar att släppa sitt tag, men under din slitna jacka slår hjärtat med ett tungt, ihållande muller.
Blodet är varmt, det strömmar likt mörkt älvsvatten genom dina ådror, och varje andetag är en stulen seger, en skarp och isande vinst.
I fickan vilar ditt munspel, tungt och kallt mot dina frusna fingrar, plåten smakar snart av mässing, saliv och saltet från din hud.
Döden får vänta på sin tur i skuggan bakom de tätaste granarna, för i kväll ska den här tystnaden spräckas av ett alldeles eget ljud.
Fötterna djupt i myllan.
Blicken mot horisontens tunna band.
Andas in.
Andas ut.