?Gå inte för långt bort, Tuula lilla!
?Nej, då, mamma!
Tuula sprang iväg, hennes smala, femåriga ben var så lätta att de nästan kunde flyga. Modern Inkeri såg road efter henne, tänkte sig inte alls i det ögonblicket att flickan kunde försvinna på samma sätt som storebrodern Erkki hade gjort två månader tidigare, när det fortfarande hade varit kallt om nätterna.
Han borde ha vetat bättre, han borde ha förstått att Isvinden skulle komma seglande och ta honom om han vandrade för långt, och nu var det ingen som trodde att pojken skulle komma tillbaka. Vissa skyllde hans försvinnande på Fjällgubben, en omtalad figur som dock få påstod sig ha sett. Lyckligtvis kunde Tuula anses vara för liten att vandra någon liknande sträcka som sin bror. Hon skulle gå högst någon kilometer, förmodade hennes mor, och sedan lomma tillbaka utan att ens ha nått fram till vallen där familjens getter höll till. Den lilla hade aldrig varit sugen på äventyr på riktigt, men se sig om i sin närmiljö, det ville hon, och det kunde hon gott få göra. Dessutom var det ju torsdag, så det skulle bli pannkakor till middag, och det ville flickan inte gärna missa.
Medan Inkeri städade framför vedspisen, som hon gjorde varje vardag på sommaren när familjen bodde på fjället, oavsett om det behövdes eller inte, fortsatte Tuula sin glättiga språngmarsch, vilken småningom övergick i en lugnare galopp, som den ofta gör när en liten flicka är på gott humör. Efter två minuter var hon helt utom synhåll från stugan, men Inkeri hade sett åt vilket håll hon hade begett sig, och var därför inte ett dugg orolig.
Den närmaste utsiktsplatsen, en liten topp uppe på fjället, hägrade. Från den kunde man se byn i dalen, med kyrkspiran som ett självklart bygdeattribut. Till byn var det långt, så långt skulle Tuula aldrig ha velat gå utan en matsäck. I en minut stod hon kvar på toppen och kikade ned. Några människor såg hon inte, men hon tyckte sig se korna och hästarna i de kringliggande hagarna. Och – jo, nu såg hon människor också. Det var ett bröllopsfölje. Hon vinkade, men anade att ingen där nere kunde se henne. Hon var nog en liten prick bara, om de hade kikat upp skulle de måhända ha tagit henne för en fågel. Och varför skulle någon av dem över huvud taget ha velat kika uppåt mot fjället, de längtade nog alla efter den stundande bröllopsfesten. Hon slickade sig om munnen, varefter hon steg ned från toppen och fortsatte att gå över bergskammen i riktning mot vallen.
På en sten som hon ofta hade gått förbi tillsammans med sin mor och Erkki, hade en stor fågel med imponerande näbb slagit sig ned. Tuula tvärstannade, rädd för att skrämma det granna djuret. De kom att stirra avvaktande mot varandra i flera minuter. Sedan harklade sig Tuula och neg.
?Vad är du för en sällsam fågel?
?Jag är en vråk, ser du väl.
?Jag har aldrig sett dig förr. Vad gör du på vårt fjäll?
?Jag spanar efter lämlar. För resten bor jag här. Vad gör du själv?
?Jag bor också här, och jag skall leta rätt på min bror.
?Ha! Då får du vandra långt.
Innan Tuula hann fråga något mer lyfte vråken och flög bort. Hon sökte med ögonen efter den en god stund. Den hade tänt ett hopp, som sade henne att om hon bara vandrade tillräckligt länge skulle hon hitta Erkki till slut. Med detta i håg fortsatte hon sin promenad, fast nu hade hon slutat ta små galoppsteg. Vad som än skulle komma i hennes väg, så fick hon inte lov att gå förbi det bara därför att hon skuttade så att hon inte såg det. Då skulle det kanske bli hennes fel att Erkki aldrig hittades. Det var hennes klokhet som sade henne det.
Och mycket riktigt. Snart fångades hennes blick av en sten som låg märkbart synlig på stigen. Var det inte Erkkis lyckosten? Andaktsfullt lyfte hon upp fyndet, och vred och vände på det. Kanske är det den, tänkte hon, det visste i så fall Gammelbock på vallen. Så hon lade stenen i fickan på kjolen och traskade glatt vidare.
Erkki hade alltid vaktat svartsjukt över sin vackra lyckosten, han hade inte låtit andra människor ta i den, och det var därför som Tuula inte visste om det verkligen var den som hon hade hittat. Men nog var den lik. Den var röd av stora fältspatkristaller, vit av kvarts, och återigen röd av små granater som skymtade fram i kvartsen, precis som lyckostenen. Om detta trots allt inte var rätt sten, så måste den likväl vara en lyckosten. Då fanns det två av dem, och eftersom alla sådana för tur med sig hade det varit ett bra beslut att ta med den nyss funna i vilket fall. Det skulle betyda att hon hade en egen nu, som hon skulle visa för Erkki när hon väl hittade honom. Fast först måste Gammelbock få säga sitt.
Glad i hågen sökte hon efter andra goda tecken som kunde visa vilken väg brodern hade tagit. Här och där speglade hon sig i de kvarvarande av de miniatyrsjöar som hade bildats efter gårdagens och förrgårdagens regnskurar. Hon försökte prata med vattenpölarna, men de sade ingenting. Ty vad skulle de ha kunnat berätta – Erkki hade varit saknad långt innan de själva hade skapats. Hon antog att det var därför som de inte gitte svara, och fann det inte värt att klandra dem.
På det nakna berget kunde hon tydligt se att det gick vindlande ådror av sten över hällarna. Det vill säga, hon hade sett de där ådrorna förr, men aldrig reflekterat över deras skönhet. Nu satte hon sig på huk för att studera dem närmare. Där fanns små, genomskinliga kristaller, och ännu mer av den röda fältspaten, den som hon kände igen så väl men inte visste namnet på. Naturen var otrolig med sina små överraskningar, att hon inte hade tänkt på det förr. Nu gjorde hon det ändå. Till sist. Med båda pekfingernaglarna skrapade hon litet på kristallerna, i det hon antog att ingenting skulle hända, och det gjorde det inte heller. Hon hade bara velat känna på dem.
I vissa skrevor hade gräs fått fäste, ibland till och med någon enstaka stackars björk, som väl aldrig skulle växa sig stor, det gjorde ju ingenting av det som växte uppe på fjället. Det var bara att konstatera att inte mycket hade förändrats sedan sist och leta efter nya upptäckter, så det gjorde Tuula. Ibland ställde hon sig på någon sten och formade en kikare med händerna. Inte såg hon bättre för det, det kändes ändå bra att göra det. Om Fjällgubben kom skulle han veta att hon hade koll på att han var där. Han skulle inte lyckas fånga henne, för hon skulle springa det fortaste hon orkade, och hon visste nog att han var långsam till fots, för det hade Erkki berättat.
Någon rak väg gick hon inte, men hon hade hela tiden den upptrampade smala stigen så nära att hon lätt skulle kunna ta sig åter till den om hon önskade det. Men då skulle hon kanske gå miste om något spännande. Som den lilla fjällämmeln, när denne drack vatten ur en av de mindre pölarna och hon var nära att snava över den.
?Se upp var du går, din stolla!
?Se upp själv, du! Det finns vråkar här, skall jag tala om för dig!
?Det vet jag mycket väl, sade lämmeln. För resten luktar det vråk om dig. Usch!
?Jag har ju pratat med en nästan alldeles nyss. Den skulle spana efter lämlar, sade den. Nu har jag varnat dig.
?Hm. Ja, det har du ju alldeles rätt i. Så vad är det du söker?
?Min bror Erkki, som försvann i april. Jag har hittat en sten, som jag tror kan vara hans lyckosten. Jag vill veta om det stämmer.
?Jaså? Låt mig se då.
Försiktigt halade Tuula upp sitt fynd ur kjolfickan och lade den intill lämmeln, som kom att sniffa på den och begrunda den både handgripligen och med ögonen. Efter att ha undersökt den ordentligt nickade den lilla gnagaren medhållande.
?Visst är det en lyckosten. Tyvärr kan jag inte säga om det är hans, men behåll den du, den kan ju bringa dig den tur du behöver. Du bör visa den för Gammelbock, han vet nog. Till vallen är det bara tvåhundra meter att gå, du kommer snart att vara framme om du inte drar benen efter dig för mycket.
Tuula tackade artigt fjällämmeln för hjälpen, och de skildes som vänner. Hon lydde djurets råd att gå den rakaste återstående sträckan och inte stanna någonstans förrän hon var framme vid vallen.
Väl där såg hon att grinden var stängd som den borde vara. Hennes korta kropp nådde inte upp till den primitiva låsanordningen, men vad gjorde det när hennes armar och ben var friska nog att klättra över inhägnaden. Ritva, den äldsta av hongetterna, kände genast igen flickan och kom ivrigt emot henne med sitt gemytliga, förväntansfulla bräkande. Bakom geten kom dennas halvvuxna killing Pentti samt hennes syster Malva. Alla var de förtjusta över besökarens ankomst, och kom att flockas kring henne – blott för att plötsligt skingras när resten av getterna med ledaren Gammelbock efter en kort stund kom skridande värdigt och långsamt över gräset, nyfiket undrandes vad som stod på. Gammelbock stannade en meter från Tuula, och hans följeslagare samlades i en klunga bakom honom. Han var konfunderad över att deras lillmatte var ute alldeles ensam på fjället. Hon hade väl inte gått vilse – nej, det kunde han inte tro, hon hade ju hittat till vallen till synes alldeles själv.
?Jag letar efter Erkki, vetja.
?Honom har jag inte sett på flera veckor.
Tuula nickade och hummade, hon hade inte väntat något annat svar. Som lämmeln hade rått henne till, och hon själv hade tänkt, tog hon fram lyckostenen och visade den för Gammelbock, varvid denne kom att nosa intresserat på den. Han såg tankfull ut.
?Visst är det Erkkis lyckosten?
Nu var det Gammelbocks tur att nicka. Han gjorde det flera gånger efter varandra, oroligt.
?Det är det allt. Var fann du den?
Tuula vände sig om och pekade i ungefärlig riktning, sade att det rörde sig om tvåhundra meter åt det håll hon visade, och berättade om lämmeln som hon hade träffat.
Det blir underligare och underligare, tänkte Gammelbock. Vad i all sin dar hade stenen haft där att göra – och flickan själv? Han ruskade på sitt vördnadsbjudande vita bockhuvud, var medveten om att hornen glänste på hjässan och att skägget dallrade under hakan. Det såg ut som att han skulle ha velat stångas, men han kände sig bara förvirrad. Han fortfor emellertid:
?Du bör vända om, flicka lilla, jag anar oråd. Erkkis lyckosten skulle inte ha legat där borta om allt hade stått rätt till. När jag såg honom senast var han på väg till Lilldalen, och det ligger ju åt ett helt annat håll – ditåt.
Gammelbock pekade med sitt högra framben. När Tuula blickade åt det håll han menade såg hon genom stängslet en smal ansats till stig. Hon hade aldrig gått den vägen själv. Lilldalen hade hon hört talas om genom Erkki. Han hade berättat att stigen som ledde dit var delvis brant och stenig, men framför allt var den ruskigt lång. Det kunde han veta eftersom han hade varit i Lilldalen och fiskat flera gånger – när han inte bara hade badat i det enligt honom själv iskalla sjövattnet. Fylld av fasa drog sig Tuula till minnes en afton när han hade skrutit om att ha kappsimmat tvärs över sjön, och tillbaka, med Fjällgubben som enda motståndare och vunnit över honom med endast ett tuvullshuvuds marginal. Fjällgubben hade blivit röd i ansiktet av skam, men ändå erkänt sin förlust. Händelsen hade ägt rum i augusti den föregående sommaren, och Erkki hade fått lova den fruktade varelsen en revansch. Var det månne det som nu hade hänt – han hade tävlat med Fjällgubben igen, och så hade han inte återvänt efter det.
?Det skulle en tok till att simma i Lilldalssjön i april, sade Gammelbock. Det kan han aldrig ha gjort, sanna mina ord. Han kan förstås ha gått och fiskat. Fast jag såg inte att han bar på något metspö eller någon hink sist när han gick förbi.
För Tuula infann sig nu en bättre förklaring till att Erkki inte hade kommit hem: Kanske irrade han fortfarande omkring på fjället efter sin borttappade lyckosten. Om hon bara hittade honom skulle hon ge honom stenen, och så kunde han sluta leta. De skulle gå hem, hand i hand, skrattande och lyckliga, och så skulle de berätta om äventyret för sin mor.
?Du borde gå hem nu genast, sade Gammelbock. Om du beger dig till Lilldalen kommer det att vara alldeles mörkt innan du kommer hem. Nåja… så mörkt det kan bli en sommar.
Han hade precis erinrat sig att det aldrig blev särskilt mörkt uppe på fjället i juni. Men sent skulle det bli om hon inte lydde, det var han i alla fall säker på. Det var med bestörtning som han såg Tuula klänga tillbaka över trästängslet och bege sig åt Lilldalens håll. Dit var det över en mil, hur skulle hon orka. Ack, om han ändå hade kunnat öppna grinden och springa hem till stugan och varsko hennes mor! Då skulle kvinnan snart hinna i kapp sin dotter innan denna hann komma så långt att det hann bli kväll. Men det kunde han nu en gång inte, vilket var en sorg. Och tänk om det hände en olycka.
Tuula var långt ifrån lika bekymrad. Emellanåt stack hon ned handen i fickan för att se att lyckostenen låg kvar. Om den inte gjorde det skulle hon få vända och leta efter den, på samma sätt som hon antog att Erkki alltjämt letade efter den. Då skulle de bli två som irrade omkring efter samma sten på fjället. Något sådant hade troligen aldrig hänt förr.
Gammelbock, Ritva och de andra getterna såg lika snopet som oroligt efter Tuula när denna försvann ur synhåll. På nytt skuttande och därtill trallande fortsatte hon sin promenad. Hon hade ett barns ork, det var den typen av ork som brukar vara en god stund men sedan ta slut tvärt.
Hon trodde i det ögonblicket att hon aldrig skulle bli trött, och precis som tidigare fann hon det värt att undersöka omgivningen lika mycket som stigen. Därför kom hon inte fort fram hur mycket hon än gick eller hoppade. Hennes ögon var nyfikna och ville inte missa någonting. Solen sken fint, och hade så gjort sedan gårdagens eftermiddag. De minsta vattenpölarna hade redan torkat ut, och de som var litet större skulle kanske göra det innan dagen var slut. Några rännilar kunde hon inte längre se. Men vad var det för en figur som satt och spanade snett ovanför i slänten? När hon ropade på den kunde hon se att den spetsade öronen.
?Vad är du för en? sade hon när hon hade kommit så nära att de kunde se varandra i ögonen.
?Ser du inte det? Jag är en fjällräv, vetja.
?Vad gör du där?
?Fråga inte så dumt. Jag spanar efter sådant som rävar kan äta. Vad gör du själv här, för resten?
?Jag letar efter min bror Erkki.
?Honom har jag inte sett på länge. Här är han då inte, det kan jag försäkra. Lyd du mitt råd och gå hem, annars måste man snart leta efter dig också.
?Det skall jag, jag skall bara hitta Erkki först. Han har tappat sin lyckosten, och utan den kan han ju aldrig komma tillbaka.
?Ack du oförståndiga barn! Du kommer bara att komma bort.
Tuula lyssnade inte på det örat, utan fortsatte oförtrutet vidare, dels på stigen, dels på sidorna därom. Hon kände sig stark i sin tro på att finna den hon sökte eftersom hon ju hade hans lyckosten i fickan. Denna ficka knäppte hon nu för säkerhets skull igen så att stenen inte skulle falla ur, viss om att hon alls inte var ett oförståndigt barn, att fjällräven hade haft fel. Fjällrävar vet ingenting, tänkte hon, ty de ägnar hela sin tankeverksamhet åt att leta efter lämlar och ripor. De är för hungriga av sig att kunna ägna sig åt något annat än det, och det är därför som inte jägarna tycker om dem. De vill ju också ha de där riporna.
Tuula var glad att hon inte var en jägare, för då skulle hon kanske ha skjutit ihjäl den söta fjällräven. Andra människor, vuxna, skulle måhända ha blivit glada, men knappast rävens familj. Nog fanns det tillräckligt med småvilt för alla, människor som fjällrävar.
Tuula visste inte hur långt hon hade gått, eller hur långt det var kvar till Lilldalen, när hon fick idén att börja ropa efter Erkki. Hennes upprepade rop kom att fortplanta sig som ekon, och de uppfångades av en björnhona med två ungar. Björnhonan blev ängslig, för hon visste att det kunde vara fara å färde om det fanns människor i närheten, och ropen lät sannerligen som att de kom från just en människa.
Tuula blev rädd när hon såg den stora björnen. Instinktivt satte hon sig ned och försökte att inte stirra för mycket, eller röra sig för häftigt, när björnungarna leklystet gick fram och nosade på henne från alla håll. Ett förnöjt brummande hördes från björnhonan innan denna satte sig ned hon också. Så, människan i fråga var bara ett barn, det var ingenting att bli nervös för. Den lilla skulle inte göra hennes egna barn något ont, på sin höjd se dem som sina nya lekkamrater. Men vad gjorde hon här alldeles ensam? Björnen lade huvudet på sned.
?Förlåt, fru Björn, jag vill bara gå till Lilldalen för att se om min bror Erkki är där.
?Erkki? Jaså. Honom har jag inte sett sedan i våras. Jag visste inte att han hade en syster. Men inte skall du gå till Lilldalen alldeles ensam!
?Jag måste ge Erkki hans lyckosten så att han kan ta sig hem igen. Utan den går det inte. Då kan Fjällgubben hindra honom.
?Fjällgubben! sade björnen, och skrattade nästan. Honom är jag inte rädd för. Han vågar sig aldrig fram om han ser mig. Men nog är han en lurifax, den fåntratten, och kan ställa till med förtret för den som inte känner till fjällreglerna. Ni människor vet inte mycket. Utom Erkki. Han har aldrig varit rädd för Fjällgubben han heller.
?Så då finns det inget att vara rädd för?
?Åhjodå, det gör det allt. Det finns stup, vassa stenar och branter. Och blir du borta för länge kan du bli stel av hunger, då orkar du varken ta dig vidare eller gå hem. Isvinden är inte att förglömma.
?Jag måste nog försöka ändå, för Erkkis skull.
?Jag befarade att du skulle säga det. Nåväl, då må det bli så, men du får allt lov att slå följe med oss.
Sålunda hände det sig att människobarnet Tuula kom att slå följe med den kloka björnmamman och dennas ungar hela den resterande vägen till Lilldalen. Tillsammans korsade de flera små sänkor uppe på fjället. När kvällen kom med en svag skymning, som inte skulle övergå i nattmörker eftersom det var sommar, såg Tuula en mjuk däld, som var djupare och bredare än de passerade sänkorna, men inte så djup som någon av dalarna på fjällsidorna.
Det var Lilldalen, förstod hon, för där fanns en sjö, och den hade Erkki pratat om många gånger. Vattnet såg blått och inbjudande ut. Himlens milda färger och dess stackmoln speglade sig fint på vattenytan, och runt den runda sjön växte tuvull, dvärgbjörkar och små örter i mängder. Där fanns blommande hjortron, små kuddar av vitmossa, en hel del kråkris och fjällkåpa, samt mycket mer som Tuula inte alltid visste namnet på. Fastän det var kväll var insekterna vakna, De flög från blomma till blomma och livnärde sig glatt på överflödet.
Tuulas mage kurrade så att det hördes. Längtande tänkte hon på sin mors goda pannkakor. Små tårar föll ohjälpligt från ögonvrårna samtidigt som hon erkände att hon var hungrig.
?Jag visste att du skulle bli det, sade björnen. Lyckligtvis finns det mycket ätbart för dig här i Lilldalen. Titta nu var jag pekar och ta för dig!
Fjällsyran var det första som björnen visade, sedan fann djuret ormrot och späda exemplar av fjällruta. Tuula smakade och åt, fann att fjällrutan var den av växterna som mättade bäst och det råkade finnas mest av bland allt det goda som växte. Snart var hon nöjd, och magen med, för den hade slutat kurra.
?Nu är det din tur att göra mig en tjänst, sade björnen. Vill du vakta mina små en stund, så att jag kan fånga litet fisk åt mig och dem?
Det lovade Tuula. Medan hon själv och de lekfulla björnungarna höll till på stranden gav sig den stora ut i böljan. Björnen skulle komma att simma ut flera gånger och fånga flera fiskar till sig och sina barn. Viss om att människor inte äter fiskar råa förstod hon att det inte skulle ha varit mycket till idé att försöka bjuda den lilla tvåbeningen på det.
När alla var mätta insåg Tuula till sist att hon frös. Kvällsblåsten var inte stark, men sval, och hon var nästan bararmad. Nu var hon trött dessutom. Hennes unga ögon spanade efter ett lä eller en grotta, men kunde inte finna någonting av det.
?Nu skall vi sova, förkunnade björnhonan. Vila du dig mot mig intill mina små, så blir du varm.
Tuula lydde mer än gärna, hon var precis så trött som björnen hade sagt att hon skulle bli, ja, det var förunderligt så sömnig hon hade blivit. Ögonlocken hade blivit som två tunga ankare, de orkade helt enkelt inte hålla sig öppna längre. Hon tänkte på Erkki och lyckostenen, på alla varelser som hon hade träffat under eftermiddagen och kvällen, och på allt underbart som hon hade fått se. Sedan tyckte hon sig höra sin mor gråta i fjärran, men det var kanske bara naturens ljud hon hörde. Eller också var det måhända Fjällgubben som spelade henne ett spratt.
Hur länge hon hade blundat visste hon inte när hon såg ett sällsamt ljus på himlen. Det var som kommet från en stark brasa, och hade samma form som Lilldalssjön såvitt hon kunde se. I två hela minuter försökte hon vänja sina ögon vid det starka skenet, lyckades i någon mån, och det var tillräckligt för att hon skulle skönja en vinkande figur på den lysande skivan.
?Vem är du? sade Tuula.
Hon viskade eftersom hon inte ville väcka björnfamiljen, som sov så sött.
?Jag är Midnattssolen, svarade en mild röst.
När Midnattssolen steg ned från himlen kunde Tuula förbluffad se att hon var en vacker varelse, gracil och med armar, fötter och ansikte som liknade bländande, blankpolerat ljust guld. Håret var gulvitt som solskivan. Ögonen tycktes ha all världens färger, men inte samtidigt. De skimrade som en bit kopparkis. Tuula visste exakt hur kopparkis ser ut, för det hade Erkki beskrivit.
?Varför är fru Midnattssolen nere på jorden?
?För att vaka över de sovande när min vän Månen sover. Även du sover, Tuula, fastän du tror i detta nu att du är vaken.
?Är du inte på riktigt då?
?Jo, det är det som är det fina. Jag finns här och kan prata med dem som sover genom deras drömmar, och de kan minnas efteråt vad vi sade.
?Men fru Björn drömmer ju inte?
?Jo, visst gör hon det, dock en annan dröm, tillsammans med sina barn. Det är dig jag vill prata med. Om du tittar riktigt noga, så ser du en pojke som vinkar. Det är honom du söker, inte sant?
Femtio meter närmare Lilldalssjön, nästan precis på samma ställe där hon för blott några timmar sedan hade suttit och vaktat björnungarna, såg Tuula nu sin saknade brors gestalt. Hon sprang ned till honom, och slog armarna om honom. Försökte i alla fall, men han var bara luft, och hade redan varit på väg att försvinna i tomma intet när hon nådde fram. Tuula vädjade till honom att bli synlig ett tag till, och när hon gjorde det kom Midnattssolen till hennes hjälp.
?Några minuter, sade den sagolika med sin vänliga röst.
Tuula tog fram lyckostenen och visade den för Erkki, som kom att stråla av lycka.
?Jag visste väl att du skulle hitta den. Tuula, hör på, jag kommer snart att bli osynlig igen. När du inte ser eller hör mig mer, vill du då kasta min lyckosten så långt ut i sjön som du bara kan? Om du gör som jag säger kommer du att se en liten midnattssol på vattenytan. Precis där skall ni leta efter mig. Bara så kan ni få mig tillbaka.
?Jag lovar, sade Tuula.
Han klappade sin syster på kinden, det var snudd på att hon kunde känna det. Kort senare försvann han på nytt, och hon kunde inte höra honom längre. Med ett fast grepp om den fina lyckstenen ställde hon sig precis invid vattenbrynet, och med uppbjudande av all sin armkraft kastade hon den så långt ut hon förmådde. Det var riktigt långt, hon förvånades över sin egen styrka.
?Du har nu gjort allt du kunde göra, sade Midnattssolen. Nu måste du gå tillbaka till fru Björn och sova litet till. Man kommer snart för att hämta dig.
Tuula nickade lydigt och tittade mot sjön. En liten midnattssol glimmade sextio meter ut. Hon gjorde sitt bästa för att lägga stället på minnet, och hoppades att hon skulle komma ihåg det när hon vaknade. Sedan vandrade hon tillbaka till fru Björn som lovat, lade sig bekvämt till rätta, och somnade tryggt mot den mjuka djurpälsen.
I ottan väcktes hon av en främmande människas röst, och fann sig själv genast fylld av hemska farhågor.
?Var snäll mot fru Björn! ropade hon. Hon har räddat mig både från att frysa och svälta ihjäl.
Mannen som kommit var klädd i overall och bar på en blank filt.
?Vem är fru Björn? sade han förvånat.
?Björnen som… Hon var här i natt i alla fall.
?Här finns ingen björn. Lilla fröken har alldeles bestämt drömt. Jag heter Yrjö, och jag har kommit för att rädda dig. Du skall få åka helikopter, min sköna, vad sägs om det?
Och så virade han värmefilten om Tuula. Han hade hittat henne vid Björnstenen. Denna sten var lokalt känd för att se ut just som en sovande björn, och med litet fantasi kunde man få de två intilliggande mindre stenarna till ett par sömniga björnungar också. Men några riktiga björnar hade stenarna aldrig varit, vilket räddningsmannen Yrjö var snabb med att förklara. Och för resten var ju björnar farliga djur, dem skulle man akta sig för, påstod han. Tuula protesterade. Han blev inte ond, utan log bara snällt.
?Du verkar var vid god vigör. Det är vi glada för, må du tro.
Tuula fortsatte att protestera när helikoptern lyfte med henne ombord. Förbluffad fick räddningsmannen höra om pratande djur som flickan sade sig ha mött – det var vråk, lämmel, fjällräv, getter, och så björnhonan förstås. Han lyssnade och lät sig fascineras av historien. Då hade Tuula ännu inte hunnit berätta om den vackra Midnattssolen och hur denna hade fört Erkki till henne. Men till slut fick han höra såväl om dem som om lyckostenen också, och att barnet numera trodde sig veta exakt var brodern skulle stå att finna.
Något fick honom att ta det som Tuula sade på allvar, han visste inte själv helt och hållet varför, ty amsagor hade han hört många av i sitt liv, både från barn och vuxna. De var oftast – inte alltid förstås – behäftade med påhitt och lögner, helt omöjliga för en vettig människa att tro på. Tuula var emellertid mycket mer övertygande i det hon sade än de här ljugande knasbollarna, vissa av dem riktiga skurkar. Hon trodde ju på sin egen berättelse, och ljög följaktligen inte alls. Och så var hennes historia så underbar, inte till för att föra någon bakom ljuset. På sätt och vis trodde han på den, på den vuxnes vis, men det var något mer med den som inte skulle lämna honom någon ro.
Det var den outtalade fortsättningen, den kärna av sanning som kunde ligga dold i det han hade fått höra från flickan. Sanningen om hennes saknade bror. Det var sorg och längtan, inte övermod, som hade fått henne att gå så långt. Att banna och döma henne skulle inte ha varit rättvist, inte heller att ifrågasätta hennes berättelse. Nog fanns det bättre saker att komma med, som sann förståelse.
?Säg mig, var hon vacker, din vän Midnattssolen?
?Lika vacker som mamma.
Inkeri var vacker, det visste Yrjö redan. Om Tuula var uppriktig nu också, vilket allt tydde på, så var varelsen från solen en enastående skönhet. Han avundades flickan litet för det hon hade, eller trodde sig ha, fått se. Han skulle gärna ha velat byta med henne, men det var klart, det var bara barn som såg sådana saker, och hon hade redan erkänt att det hade varit en dröm.
?Vi skall åka till ett sjukhus nu, sade han. Din mamma vet att du är hittad och utom fara. Hon kommer att resa till sjukhuset hon med, så ni får träffas där. Din moster kommer att se efter er stuga och getterna tills ni är tillbaka. Det blir nog bara ett par dagar.
Som den hygglige Yrjö hade sagt, precis så blev det. Mostern Marja-Liisa hade varit med förr uppe på fjället, hon kände varenda en av getterna, och de litade på henne. Hon såg även till att stugan var i bästa ordning tills Inkeri och Tuula var tillbaka, och då – äntligen – blev det pannkakskalas igen.
Där kunde denna historia ha slutat. Emellertid hade den vänlige räddningsarbetaren inte kunnat glömma den unga Tuulas äventyrssaga, om den ens borde ha kallats så. Han var inte säker. Bara tre dagar efter att den räddade hade fått komma hem stod han utanför dörren till fjällstugan med rodnande kinder och sade att han bara ville se att allt var bra med Tuula och hennes mor. Inkeri kände igen honom genast, och bad honom att stiga på.
?Får det vara litet kaffe?
?Jag tackar, jag.
Sedan blev de sittande vid det gamla hemsnickrade köksbordet ganska länge, pratandes på vuxnas vis om allt möjligt som Tuula inte begrep sig på. Hon skulle förhålla sig tyst, ända tills mannen frågade henne om hon verkligen kunde minnas precis var den omtalade lyckostenen hade träffat vattenytan när hon hade kastat den. Drömmen hade inte kunnat förklara hur verklighetens sten hade kunnat vara borta ur fickan när flickan vaknade, om hon ens hade hittat den som hon själv trodde, och detta var en detalj som inte hade gått honom förbi. Han hade grubblat i dagar över den utan att komma till någon form av slutsats. Hade hon drömt eller inte. Kanske hade hon tappat stenen helt enkelt, och så ville hennes undermedvetna inte medge det, utan hade helt sonika fabricerat en sanningsversion som flickan själv inte var stor nog att genomskåda. Konstigare saker hade hänt, många gånger.
?Jag vet precis var det var, svarade Tuula och såg stolt och lycklig ut.
Yrjö hade haft en idé i huvudet i flera dagar. Han fann nu att den kunde vara värd att pröva, om inte annat så för att begränsa sökområdet efter den försvunne pojken – inte för att någon letade efter honom längre. Utan att först säga något tog han fram ett hopvikt papper ur bröstfickan, och vecklade ut det. Tuula visade en min av förvåning. Det fanns ingenting på det.
?Jag tänkte mig att du kanske skulle kunna rita var stenen hamnade?
Likväl bestämde sig mannen för att göra uppgiften lättare genom att själv först rita ut sjön och Björnstenens placering på arket. När han sedan överlämnade blyertspennan samt åter papperet till barnet tvekade denna inte det minsta. Efter blott några sekunder hade hon ritat en ring, som skulle föreställa en liten midnattssol, exakt där lyckostenen enligt henne hade slagit ned i vattnet.
?Fast man måste vara där på natten för att se den, förtydligade hon det med.
Jo, det lät logiskt, en midnattssol kunde inte gärna visa sig på dagen.
?Min dotter har rik fantasi, sade Inkeri förläget. Skall ni verkligen gå dit och leta? Ingenting tyder på att han har varit där. Jag har själv gått dit, där finns inte ett spår av honom, och hans fiskeutrustning är kvar i boden.
?Jag kan inte se att det skulle göra någon skada. Min bäste vän Matti är dykare. Om det finns något där, så kommer han att hitta det. Alla kan vi i nödens stund bli synska, barn inte minst. Jag jobbar ju med att rädda folk i fjällen, och har enstaka gånger hört vanliga människor förvandlas till orakel. Det finns ingen heltäckande förklaring på det, det är bara något som vi måste leva med och lyssna till. Naturfolken förstår sådana här saker, men vi som kallar oss civiliserade avfärdar alltför lätt det vi inte kan verifiera. Nej, det är klart att ingenting är säkert, måhända var det bara en dröm som din dotter säger. Jag anser ändå att det bör kollas upp.
?Ni har min tillåtelse, självfallet.
Han hade redan kollat väderprognosen, och visste att det skulle bli en molnfri natt. Sent samma dag gav han sig ånyo upp på fjället, nu tillsammans med sin dykkunnige vän. Inkeri var då vaken fortfarande, hon vinkade från dörren när de passerade, alltmedan Tuula låg ock sov. Herrarna vinkade tillbaka och fortsatte med raska kliv mot Lilldalen och dess lilla sjö. Vad som än hände skulle de få uppleva äventyr. Matti, som ju skulle utföra den svåraste biten, hade även tagit med sig sin undervattensfilmkamera. Mannen hävdade att de aldrig skulle kunna kamma noll, om de inte fann vad de sökte skulle de säkert hitta andra saker istället. Sådant som människor hade tappat, eller varför inte spännande djur, mystiska stenar, märkliga fenomen, et cetera.
Terrängen var ojämn, men de två fjällvandrarna var vana och nådde fram till Lilldalen på mindre än en timme. Väl på plats vecklade Matti ut sin gummiflotte och pumpade in luft i den, Medan de väntade på att det skulle bli midnatt drack de varsin kopp choklad för att hålla värmen.
Ty nu var det svalt i nejden. Nattvinden var inte kraftfull, men hade is i håg, fastän det var sommar, liksom för att avråda den dristige från att bli för kaxig, och det var ju på grund av dess kyla som man i trakten kallade den för Isvinden. Vissa benämner tingens beskaffenhet i gemen för naturens visdom, andra ser den bara som elementens temperament och rättar sig därefter eftersom det är tvunget. Det är de ödmjuka som klarar sig bäst.
Och de som uthärdar. Vid midnatt syntes fortfarande ingen lysande minivariant av den säregna, nordliga midnattssolen på Lilldalssjöns yta. Från och med nu turades vännerna om att vila och hålla utkik efter den. När den till slut framträdde var klockan två på morgonen. För att förvissa sig om att bli trodda tog var och en av de två männen stillbilder på fenomenet, varefter de skyndsamt paddlade ut på sjön, där Matti omgående påbörjade sitt dyk.
Otroligt nog fick han snart uppleva att midnattssolens spegel syntes underifrån också, dels som en upplyst fläck, dels som en imponerande ljuskägla som sträckte sig hela vägen ned. Det var bara att följa ljuskäglan mot sjöbottnen. Den skicklige Matti förivrade sig inte, utan rörde sig lugnt och fint och blev snabbt vän med Lilldalssjöns inte riktigt ljumma vatten. När han äntligen var framme vid sjöbottnen hade han filmkameran redo, och det han fann i den tolv meter djupa avgrunden skulle komma att påverka honom så länge han levde. Det förstod han direkt när han var nere, och trots sin förvåning över den upptäckt han nu gjorde förlorade han aldrig fattningen. Med stadiga händer filmade han sitt häpnadsväckande fynd, viss om att ingen skulle ha trott honom sedan om han endast hade påstått det som hans ögon i stunden så tydligt kunde se.
Tio minuter senare krossade han vattenytan och överlämnade filmkameran till kamraten. Han frustade som efter en språngmarsch. Mustascherna fick honom att likna en säl.
?Nog är grabben där alltid, och han ser inte död ut alls. Han ligger på rygg och håller i en stenbit med båda händerna. Jag har aldrig sett något liknande, och jag har sett mycket. Det är kallt där nere, syrefritt också, annars hade det varit en otäck syn. Nu är det snarast spöklikt, du kommer att se det på filmen, om polisen låter dig titta, vill säga. Hur som helst, han måste tas upp med en gång eftersom jag har varit där. Jag kommer att få gå ned en gång till och hjälpa till med det.
Sedan gick luften ur Matti. Med vännens hjälp hävde han sig upp i gummiflotten. Sedan grep han sin paddel, men skulle inte säga ett ord mer förrän de hade nått stranden.
En knapp timme senare svävade en helikopter surrande in över fjället. Från sin stuga hörde Inkeri att den flög i riktning mot Lilldalen, och noterade sina egna flämtande andetag. Något har hänt, de har hittat honom!
Men mobiltelefonen var tyst. Hon skulle komma att stirra på den i timmar, ty hon kunde hon inte sova, istället blev hon sittande vid sitt köksfönster tills den svaga gryningen inträdde. Med den kom en ensam figur traskande, rakt mot stugans håll, och skulle ha passerat den om inte Inkeri hade reagerat och sprungit ut. Det var Yrjö, på väg tillbaka mot byn – till fots eftersom han inte hade fått rum i helikoptern. Hon tyckte att han såg trött och sliten ut.
?Kom in och vila dig, för guds skull! Hur gick det?
Han svarade med en nick. I sekunderna som följde berättade han med ord att det var som hennes dotter hade sagt. Ett ovanligt midnattssolsfenomen hade lett till återfinnandet av den saknade pojkens kvarlevor. Det var nästan, men inte riktigt, övernaturligt. Syskonen hade känt varandra väl, och flickans tankar hade skapat en dröm som bekräftade vad hon själv hade anat. Hon hade inte kunnat formulera sig på ett sätt som en vuxen, så hur annars skulle hon ha lyckats meddela vad hon innerst inne hade vetat. Det var Yrjös förklaring.
?Naturen ger oss krafter, fortfor han, det är så det är. Barnen lyssnar, så vi måste lyssna på dem.
Han märkte knappt att Inkeri hade fallit i hans armar eller att han mekaniskt smekte hennes hjässa, tröstande. Men hennes stilla hulkande hörde han och rördes av. Han tänkte, att han kunde låta det få vara en sorts del av jobbet. För en gångs skull, kvinnan var ju så vänlig, och han tyckte så mycket om den lilla familjen. Fast kanske var det våghalsigt av en mamma och ett minderårigt barn att bo ensamma på fjället med en flock getter som enda sällskap, även om det bara var under somrarna. Någon måste se till att de hade det bra, och vem skulle göra det om inte han själv. Inkeris syster Marja-Liisa, kanske. Kanske kunde de turas om.
?Varför är ni här uppe egentligen, ensamma och allting?
?För stillhetens, skönhetens och getternas skull. Vi har haft behov av det sedan min man dog. Tuula brukar inte alls dra iväg så långt, hon hade aldrig varit längre än till vallen förr. En inre röst måste ha piskat henne, ja, vad skall jag tro.
?Det är säkert så.
Erkki begravdes några dagar senare på bykyrkogården. Det var en vacker begravning, som dock lämnade Tuula fylld med huvudbry. Erkki hade ju lovat att de skulle få honom tillbaka, men hon kunde inte se honom.
?Men lilla vän, sade modern, förstår du inte? Vi har fått honom tillbaka. Han är inte borta längre. Han bor här nu, hos din far. Vi kommer att kunna besöka honom när helst vi vill.
Deras nye vän Yrjö var med på begravningen, inbjuden av Inkeri. En dag skulle komma när han till och med blev en del av familjen, men det är en annan historia.

Lena Söderkvist
Juli 2026