Propaganda vinner inte genom att juga,
utan genom att bestämma vad som knads sant.
Den formar inte tankar,
den formar tankarnas ramverk.
Och när ramen är full,
väljer människan själv —
men inom gränsers hon inte märker.

Mediesystemet i Sverige: hybrid verklighet, hybrid propaganda.

Sverige har ett starkt public service-system, relativt högt förtroende för medier, och en lång tradition av att se information som del av välfärdsstaten. Men de senaste tio–femton åren har spelplanen förändrats:

Hybridt mediesystem: traditionella nyhetsmedier och sociala medier samspelar, konkurrerar och citerar varandra. Gränsen mellan nyheter, opinion och underhållning suddas ut.

Fragmenterade mediedieter: människor följer helt olika kanaler, vilket gör att de lever i parallella verkligheter—perfekt för riktad propaganda.

Det innebär att propaganda inte längre främst är “statlig” eller centraliserad, utan distribuerad, nätverksbaserad och ofta maskerad som “vanlig åsikt”.

Sverige: propaganda genom mediekritik och delegitimering
Nyare forskning visar att en viktig propagandastrategi i Sverige är attacker mot medierna själva:

Systematisk mediekritik: särskilt från höger och högerpopulistiska aktörer, riktad mot etablerade medier och framför allt public service.

***

Europa: flera lager av propaganda samtidigt
I Europa verkar propaganda på minst tre nivåer:

Inhemsk politisk propaganda: partier och rörelser använder sociala medier, kampanjer, memes, influencer-samarbeten och mediekritik för att forma opinion.

Transnationell påverkan: exempelvis rysk statsstyrd desinformation, kampanjer kring EU, NATO, migration, energi—ofta via kanaler som ser “alternativa” eller “oberoende” ut.

Institutionell kommunikation: EU, stater och myndigheter driver egna narrativ om demokrati, säkerhet, klimat, identitet—ibland med drag som liknar klassisk propaganda, men med demokratisk legitimitet som grund.

Det gör att en europeisk medborgare ofta befinner sig i ett korsdrag av konkurrerande verklighetsbilder.

Vad gör propaganda särskilt effektiv här?
I Sverige och Europa finns några faktorer som gör propaganda både subtil och kraftfull:

Hög tillit—men selektiv: många litar på “sina” medier, men misstror “de andras”.

Polarisering utan total kollaps: det finns fortfarande institutioner med förtroende, men sprickorna växer—perfekt för aktörer som vill förstärka misstro.

Digitalisering av politisk kommunikation: partier och rörelser kan kringgå traditionella medier och tala direkt till sina målgrupper, utan redaktionella filter.

En kondenserad bild, formulerad som en kort analysdikt
I Norden talade staten en gång
om välfärd, hälsa, ordning—
propaganda som omsorg.

Nu talar partier, plattformar och främmande makter
om hot, svek och “de andra”.

Mellan tillit och misstro
formas rösten i valurnan—
inte av en enda lögn,
utan av vilket landskap av sanning
du får leva i.

Narrativet om “lögnmedia” eller “vänstermedia”: syftet är inte bara att kritisera enskilda artiklar, utan att undergräva hela institutionens legitimitet.

Personalisering: angrepp på enskilda journalister, vilket gör det känslomässigt laddat och mobiliserande.

Det här är propaganda i en modern form: istället för att sprida ett eget “stort narrativ” försöker man först förstöra förtroendet för alla andra narrativ.

Historiskt nordiskt perspektiv: propaganda som del av välfärdsbygget
Det nordiska välfärdsprojektet byggdes inte bara med lagar och skatter, utan också med kommunikation, information och ibland ren propaganda:

Staten och offentliga institutioner använde film, radio, tv, kampanjer och kultur för att forma medborgarideal, värderingar och bilden av “den nordiska modellen”.

Begreppet “propaganda” kunde länge användas positivt eller neutralt, t.ex. för trafiksäkerhet eller folkhälsa, så länge frågorna sågs som okontroversiella.

Efter andra världskriget och särskilt efter 1960-talet blev ordet “propaganda” mer negativt laddat, och ersattes ofta av “information”—men funktionerna var delvis desamma.