En dag på min författarsida.
Orden faller som skuggor över bordet,
inte klokare — bara djupare,
som om tankarna själva bar en gammal vind från Östersjön.

Jag hoppas att fler stannar upp
och lyssnar till det tysta suset i vårt land.
Vilket Sverige vill vi lämna efter oss?
Ett land där barn och barnbarn går med fria steg,
eller ett land där dominansen växer som en mur
och gör hjärtat mindre för varje generation?

Det politiska samtalet rör sig som grumligt vatten,
och ibland undrar jag vilken smörja vi egentligen väljer.
Alice Teodorescu talar om offentlighetens ljus,
om hur mörker måste synliggöras
för att inte bli en vana.
Frågan om judehatet bränner som en glödande sten —
en påminnelse om att historien aldrig är färdig med oss.

Och som det rumänska ordspråket säger:
("nu este padure fara uscaturi") —
(ingen skog utan torra grenar).
Men torra grenar är också varningstecken,
spröda punkter där elden kan ta sig,
om ingen sträcker ut handen och bryter av dem i tid.

Så jag skriver.
Inte för att jag är säker,
utan för att tystnaden vore farligare.
Orden är min mjuka kraft,
min lilla eld i en stor skog.