Världen brukade tala om sig själv som om den vore byggd av sten. Även när bomber föll, även när ekonomier kollapsade, fanns det en underström av tro: att allt i slutändan vilade på något fast, något som inte kunde brytas. Människor levde i ett slags metafysisk trygghet, som om verkligheten vore en väv vävd av oförstörbara trådar.

Nu hörs ett annat ljud.

Det är den tunna sprickan när en fiber brister. Det är den nästan ohörbara suck som uppstår när människor inser att det som bar dem inte längre bär dem. Skörhet är inte ett drama, det är inte ett skrik, utan en långsam upplösning av uppenbara sanningar. Den kommer långsamt, som när ett fönster immar, tills man plötsligt ser att världen inte längre är vass.

Människor beskriver det som ett tillstånd: att gå igenom dagen med känslan av att allt kan spricka. Att varje relation, varje institution, varje tanke är som glas som någon redan har tappat en gång. Du håller andan, du rör dig försiktigt, du försöker minnas hur det var att leva utan denna ständiga försiktighet.

Skörhet är inte svaghet. Det är en sorts ny känslighet. En förmåga att känna vibrationerna av det som förändras. En förståelse för att det vi trodde var stabilt kanske bara är stilla för att vi inte lyssnade.

Och kanske är det i denna skörhet som något nytt kan börja ta form – inte av sten, utan av människor som äntligen förstår hur skört allting är.