Det är i september 1969 i det stora gula lyxhuset ute på landet. Pojken, sladdbarnet, är fyra år gammal och sitter i den sköna fåtöljen vid stereon och lyssnar till The Doors debutalbum i hörlurarna medan han bläddrar i boken Petter och hans fyra getter. Det regnar ute. Pojken dagdrömmer sig bort till LA och önskar att Jim Morrison vore hans pappa. Hans biologiska pappa är en bipolär vessla som rör sig knyckigt och oförutsägbart. Säger han något så anar man att det förhåller sig tvärtom. Huset är på lån och kredit. Firman går halvdåligt, för väldigt mycket pengar spenderas på all möjlig lyx. Pojken som har vant sig vid de dubbla budskapen. Mammas snälla ögon döljer ett kommande vulkanutbrott av vrede och avsky. Pappas notoriska otrohet och valium att döva ångesten och det dåliga samvetet. Plötsliga presenter till mamma den tappra hemmafrun och så är allt så bra igen. Pojken som lyssnar på låten The End med sin favoritgrupp The Doors. This is the end my only friend. Med ett barns sensoriska intuition anar han att en katastrof kommer att inträffa och det rätt så snart. Den rysligt försummade tio år äldre storebrorsan som sitter i skogen och sniffar thinner och kontaktlim tillsammans med de andra försummade barnen och ungdomarna med The Rolling Stones Satisfaction på högsta volym ur bandspelaren. Den fyra år äldre storebrorsan som blev påkörd av en lastbil och fick flyga till himlen för två år sedan. Krishanteringen och sorgeprocessen som gick så där. Pappas narcissism är otrolig och monumental men pojken gillar honom ändå på något vis. Det är skönt med bipolär mani för det händer saker. Framgångsteologin är bekväm. De tre storasystrarna ser ut som att de har sålt smöret men tappat pengarna. Pojken går inte på deras överbeskyddande attityd, deras oroliga ögon som gör så att han får ont i magen. Statusmässigt ligger familjen på topp, men under den snygga, idylliska, och euforiska ytan lurar ett lömskt mörker som bara väntar på det rätta tillfället att blåsa omkull korthuset. Pojken har gått över till att lyssna på och avguda Jefferson Airplane. Sångerskan Grace Slick skulle passa bra som mamma. Pappa ser ut som en galen sektledare under grisfesten på Mallorca. Vad ska han tända för ljus i sitt kommande mörker? Den bipolära manin är väldigt häftig men i det långa loppet endast meningslös och tragisk. Men pojken är så glad i swimmingpoolen, älskad och omhuldad av alla. Tillvaron är magiskt förtrollad. Pappa den härliga storstjärnan med sitt oerhörda karismatiska driv är pojkens stora idol. Barnavårdsnämnden som har fått upp ögonen för storebrorsan. Mammas och pappas besatta det ordnar sig-attityd. Gud ordnar allt till det allra bästa. Pojken som ensamlekande har en ingående dialog med sina låtsasvänner.
Pappas klassresa i mitten av 60-talet från att ha varit en ganska fattig typograf till att tjäna 240.000 som stjärnförsäljare på Bonniers. Sossarna som övergavs. 1970 så går hans firma på knäna och dessutom kommer hans fru sen tjugo år på honom med att vara otrogen. Skilsmässa och konkurs. Flytt in till bostadsområdet Baronbacken i Örebro. Pojken får en social chock. Myllret av barn och ungdomar. Pappa är försvunnen, systrarna utflugna, och storebrorsan som åker in och ut på psyk och blir fosterhemsplacerad. Men visst är brorsan pojkens stora idol. Pojken som står nere vid kiosken i centrum och låtsas att de röker choklad- och lakritscigaretter. Pappa som är på besök och brorsan som skriker jag hatar dig som pesten pappa och kastar sig ut från balkongen på andra våningen ned i buskarna. En syrra som klankar ned på pojken. Vad är det för en jävla unge!? Han tyr sig sig till sin yngsta snälla och kristna storasyster. De lyssnar på Hasse Alfredsons skiva Blommig falukorv och skrattar. Mamma har börjat jobba natt på lasarettet. Storebrorsan testar LSD och berättar för sin lillebror om psykologen, författaren, och drogförespråkaren Timothy Leary som hävdar LSD:s terapeutiska och välgörande effekter. Pojken är för liten för knark tänker han när han lyssnar på sin nya stora idol Captain Beefheart på högsta volym i hörlurarna. Ännu en utmärkt alternativ pappafigur. Ännu en kväll med ont i magen och gråt av längtan efter den riktiga legendariska pappan storstjärnan. Gårdskrigen och dess anarki och tumult. Pojken är halvt förvildad och springer vind för våg. I denna djungel lurar det rovdjur och hans strategi är att slå fienden först och sen springa. Hemma är han dock en snäll och beskedlig gosse som älskar Jesus och går i söndagskolan. Värken i magen som aldrig går över. Djävulen som följer varje steg han tar. Pappa som kommer på blixtvisit och pojkens gränslösa glädje. Men han märker att pappa är skärrad och härjad på något vis. Som en väldigt trött fågel som aldrig riktigt kan landa och finna lugn, ro, och vila. Pappa försvinner och pojken finner tröst i
The Doors nya platta LA Woman. Jim Morrison som dog denna sommar 1971 och pojken gråter sig till sömns. Favoritstorasyrran är barnvakt och pojken drömmer att spöket Den Vita Frun på Stora Hotellet ska ta hela hans familj ifrån honom. Syrran som tröstar och de tittar på dinousarier i ett uppslagsverk.
Storebrorsan som utstrålar otrygghet och vilsenhet är hemma och ger pojken en femma som han cyklar ned till kiosken och köper samlarbilder till sitt NHL-ishockeyalbum.
(Fortsättning följer)

Bild: Timothy Leary