Jag ställer David Hintons Classical Chinese Poetry
mot väggen vid sängen i Östra sovrummet;
iakttar –
från en fördelaktig position
högt upp på min kropp –
mina armar & händer lyfta & placera,
oklanderligt
som en industrirobot
hos Volvo Cars i Göteborg;

inser
att jag är den lilla obemannade insekten
utan vare sig tillnamn eller artbestämning,
som rör sig ryckigt,
alldeles plötslig i synfältet,
från absolut orörlighet till panikartat rusande,
nere i botten på synligheten;
mina ögonbryn utvuxna till spröt,
till piskande antenner;
mina käkar malande mandibler,
fruktade fångstredskap, mekaniska griptänger,
på en obestämd plats i världsalltet,
upp & ner genom sprickor & hack
i en mossbelupen granstubbe
i en gammelskog
där senaste avverkningen företogs 1878

Jag iakttar
hur jag snabbt smiter undan min blick
i undervegetationen,
mandiblerna malande fradga
medan mina Tretorn Sarek-stövlar
står som två gigantiska tankbilar
vid ett brinnande raffinaderi i Bashkortostan

Underjorden stinker av olja & metan,
och jag stöter oförhappandes ihop med Orfeus,
på väg upp till ytan igen;
Eurydike kvar därnere,
bland mammutar & ullhåriga noshörningar