...är att det på en och samma gång
ses som ett både problem
och samtidigt utgör ett problem.

Av flera anledningar och på flera plan.
Det ses som 'underförstått'
att en människa skall få veta någonstans

att någon berättar om saken.
Men för att kunna berätta
måste väl en själv ha kunskapen?

Det finns ett ordspråk som går så här
'För att kunna älska någon, måste man älska sig själv'.
Samtidigt,

om jag säger att jag älskar mig själv,
då betraktas jag som ego,
som en narr, en narcissist.

Vad innebär då ordspråket?
Troligen att göra någ0t 'lagom'.
Att inte verka gå till överdrift.

Som du vet finns det bruk och missbruk.
Det vill säga att 'kärlek börjar med bråk'.
Vilket vill kunna berätta om att när två
som skall kunna visa kärlek,
det handlar om att kunna berätta om sig själv.

Del 4.

Men om du inte vet 'vem du är',
hur då berätta om det för annan?
Dina 'fel och brister' är som andras.

Det vill säga att du kan något någorlunda.
Du kan ha en idé om hur något fungerar.
Men fungerar det verkligen så?

Idén om att 'älska sig själv',
handlar om att tycka om sig själv,
för att visa att jag bryr mig, om mig själv.

När någon ser att jag verkar göra det,
då tror den därför att jag kan bry mig om andra.
Men är det kanske mera att 'skenet bedrar'?

Det är nog inte när jag klär mig för att imponera,
som jag är någon jag trivs med själv.
Utan det är när jag är mig själv.

När jag känner mig 'lös och ledig'.
Som i en bok eller en pjäs, i en film.
Men där är väl allt 'bara ett spel'?

Problemet brukar vara att jag lätt överdriver.
Jag inte bara 'gör', agerar.
Jag gör det ofta i överkant.

Som att få rådet att göra det 'lagom'.
Lagom betyder att göra det något,
men att inte göra det 'för mycket'.

Du känner förmodligen när någon
'tar i för kung och fosterland',
men märker du när du själv gör det?

Skolans personal, lärare med flera.
Förväntar sig att familjen visar på hur.
Familjen förväntar sig att skolan gör det.

De är väl till för att 'lära ut'?
Men föräldrar har väl även den uppgiften?
Att lära barn hur att vara vuxen, sin uppgift?

Vem har den där 'idelafamiljen' hemma?
Nå, räcker någon som vet, upp en hand?
Har jag kanske stavat ordet fel?

Del 3.

Hur vet jag när något är 'normalt'
om normalitet är att göra rätt ibland?
Och att faktiskt överdriva ibland?

Fråga en vuxen? Men kan jag lita på
att den ajg frågar har svaret?
Kanske är det så att jag mera visar
upp ett frågande ansikte.
Och en vuxen säger 'det där vet du nog'.

Som med lodjuret exempelvis,
visst har jag svar om du har frågor.
Men passar mina svar dina frågor?

Om jag inte är ett orakel själv,
kan jag då ha en kompis som vet?
Är människor till för att ha ett liv
och därför svar på alla frågor,
för att de 'har levt', ett någorlunda liv.

Del två.

Svaret är nog rätt givet.
Normalitet är en sorts 'lagom',
ett genomsnitt av hur att vara.

Genomsnittsmänniska,
det kan du väl bara vara
om du hela tiden 'vet svaren'?

Det vill säga, som i cockpit
i ett flygplan, där piloten vid landning
försöker hålla 'planet stadigt'.

Numera finns både instrument
och autopilot och bilen har en dator
som stannar bilen om någon är framför.

Men i handen har du väl en mobil,
som du kan 'fråga om allt' och där
rådgivaren ofta ger 'anpassade svar'?

Du skulle behöva någon att hålla i handen
för resten av livet, men kommer svaren
alltid att kunna passa in på frågorna?

(Vissa ord finns inte i datorns program
för ord som 'normalt' finns i svenskan
och hur kan det komma sig,
för att den som 'vet att berätta',

inte själv är svensk
och har svenska som modersmål?

Ord som
något
Kungsträdgården
eller
pluskvamperfekt, hur nu det stavas...)