Livet är en knipa
i lufthavet

Sekunderna är termitangrepp;
kroppen allt skörare, urholkad,
tunn & lätt;
transparent, släpig, slöjig –
snart bara en bakteriesilhuett
i första bästa motljus

Jag slänger mig
framför en Sampo Rosenlew-skördetröska
vid Sirkka Laines Särkisalmi –
storspovarna ropande i sina landningstillstånd –
och låter mig bindas upp
i en bal,
och skeppas över haven,
inlindad, åsamkad, fortfaren

Jag känner igen den kallhärdade fartygsplåten
från tidiga utvalsningar
på SSAB:s valsverk i Oxelösund,
knotiga arbetarsilhuetter fram-och-åtrande
uppe på svalbädden;
sommarjobbande plåtslipare redo i skuggorna,
i hörselskydd, andningsmasker, väldiga handskar,
hjälmar, höga kängor som tål slipmaskinernas
eldsprutning,
och kropparna iklivna sina kraftiga, brandgula overaller

Jag lyssnar med örat till,
viskar i ytan, ler

Jag sjunger ut
i främmande land;
transportsträckorna slutna bakom mig
och min luftiga, termitknaprade kropp

Jag slår mig ner solo
i en robotsilo
i Nebraska
med en diktsamling av Lawrence Beck
och kontemplerar universums grogrund
i en nollställd migränaura