Annas telefonkonversation når mig genom golvet
som en ordlös mezzosopran i en husflugas intermittens
inifrån köksgardinens beredskapsläge; inget uttydbart,
bara en oregelbunden jordfärg i husets rymd,
som har Annas karaktäristika djupt inne i flyttankskänslan;
en fläckvis varselblivning häruppe i Östra sovrummet,
berövad all mening, all bokstavstro, alla ords individualitet;
läckande blott en böljande ton, avbruten av långa tystnader,
som i en slumpad John Cage-komposition;
språket utsmetat som grundfärgen över ett dagsverke
med pensel,
medan regnet skissar planerna för dagen
i ett övertygande bångstyrigt rassel
i alla kontaktytor;
Östra sovrummets partsinlaga dränkt
i himlens massiva fosterfördrivning
när motstridiga morgontankar
dansar tittuttango
a là Sirkka & Sune på Vanhan Kellari 1985