Allt handlar alltid om dig.
Visste du det?
Och ja, jag vet att du vet,
Men jag undrar om du verkligen fattar.
För även om vi har ett problem så är det alltid jag som gråter medans du står o skrattar.

Jag är trött nu.
Trött på hur du ska behandla mig och påverka hur jag mår.
Det känns som att varje ord du säger till mig lämnar ännu ett sår.

Ett blåmärke som bara blir större.
En artär som öppnar sig brett.
Saker som jag sett dig göra.
Ord som du tvingat mig höra.

Kan jag bara få va den jag är?
När jag är här,
Och du är där,
Och vi bara håller oss isär?
Det kan inte vara så jävla svårt.
Mitt liv är mitt.
Det är fan inte vårt.

Jag vill vara fri.
Jag vill vara ett du istället för ett ni.
Jag vill vara en istället för två.
Fattar du äntligen då?

Jag är trött på din skit,
Så bara lämna mig i fred en stund.
Jag behöver tänka på mig.
Från och med nu handlar det inte om dig…

Det är skönt att vara själv.
Det känns bra att vara en.
Men ser jag dig verkligen inte som mer än en vän?

Det är kallt utan dig.
Det är mörkt utan dig.
Hur kunde du bara släppa mig?

Jag trodde det alltid skulle vara vi.
Jag trodde livet var jag och du.
Jag förstår varför allt handlar om dig nu.