Kap 23

Allt hade klaffat perfekt. Taxin stod och väntade utanför hotellet på klockslaget halv nio. Det var en strålande morgon och temperaturen måste redan vara uppe i minst tjugo grader. Enligt hotellportieren borde de vara i Tirana cirka halv två. David hade inte gjort sig någon direkt bild av hur själva resan skulle bli. Det hade varit för mycket annat att tänka på. Elda hade varit alltför optimistisk när det gällde priset. Efter förhandling med taxibolaget hade priset hamnat på 210 Euro enkel väg. Taxin var en Mercedes, otroligt bekväm och max ett par år gammal. Han hade hela baksätet för sig själv. På sätet bredvid honom låg en stor vattenflaska. Chauffören kunde ingen engelska visade det sig. Inte ett ord.

De lämnade staden bakom sig. David försjönk i tankar om allt som hänt sedan han fått den där galna idén om att förändra världen. Ja, det var ju inte så det börjat, han hade ju bara sett det orimliga i att Europa gjort sig så beroende av diktaturer. Handel över nationsgränser är ju naturligtvis en förutsättning för tillväxt och välstånd, men man kunde ju inte få vara så naiv att man satte sig i knät på totalitära stater, som dessutom alltid skulle komma att vara potentiella fiender. Det ena hade gett det andra och nu upptogs han av en växande frustration över i stort sett hela världens tillstånd. Han hade svårt att se något annat än en annalkande katastrof. FN, som skulle vara garanten för fred och samförstånd, dominerades idag av diktaturer, inte demokratier. Demokratin var på tillbakagång i världen. I säkerhetsrådet satt länder som var bittra fiender och som kapprustade för att få ett övertag över de andra. En helt bisarr situation.

Han måste ha slumrat till en stund. Klockan var redan närmare tio. Han tittade ut genom sidorutan och möttes av en magnifik utsikt. De var på väg uppför. Han tog fram telefonen och tittade på en karta. De skulle över en bergskedja. Det var en bra bit kvar till toppen. Han såg fram emot utsikten som väntade. En sån här dag kunde man se miltals in över Albanien, kanske ända till kusten. Han skänkte Elda en tacksamhetens tanke. Vilket fantastiskt förslag att resa den här vägen. Det kändes märkligt att tänka på henne. Han blev inte klok på vem hon var. Så otroligt motsägelsefull. Vad skulle vänta honom om bara några få timmar, varför var hon egentligen så angelägen att träffa honom? Hela hennes attityd, hennes beteende i Israel talade för att hon avskydde honom. Men varför? Var hon så skadad av det som hänt hennes man?  Det var väl inte så konstigt om det var så, men det var ändå mer än två år sen. Och hon hade förlåtit?! Var det ens möjligt, eller var det bara något som hon sa för att till synes leva upp till det som förväntades av henne som kristen? Kanske stormade det av hemska känslor av tvivel och förvirring i hennes inre. Hur kan man förlåta? Till och med småsaker kan vara jobbiga att förlåta. Ett tonfall. En väl dold sarkasm. Den obetydligaste försummelse. Så svårt. Den som förgripit sig på mitt barn. Den som tänt eld på mitt hus. Den som mördat min livskamrat …
Han vände sig till Gud.
-Kom inte och säg att man ska förlåta sånt!
Rösten var där omedelbart. I hans inre.
-Min Son förlät. Och han var människa som du. Allt han gjorde på jorden gjorde han som människa. När han kom till jorden, avstod han från det gudomliga. Han valde att bli människa.
-Men Fader, han gjorde så mycket som är omöjligt för människor. Sånt som bara är möjligt för Gud.
-Ja?
-Alla under och mirakler. De gjorde han väl som Gud?
-Nej, som människa.
-Fader, han gick på vattnet. Det har ingen annan människa gjort.
-Vad vet du om det?
-Har fler än han gjort det?
-Ja.
-Varför har inte jag hört talas om det?
-Du har inte hört och sett allt. Och tyckte inte du att det är omöjligare att förlåta?
-Jo, så känns det faktiskt. Ett lika stort mirakel i alla fall. Jag känner faktiskt en kvinna vars man blev skjuten med pistol på öppen gata. Jag är på väg till henne nu. Hennes man ville bli pastor. Hon var tjugonio år då. Det handlade om en blodsfejd. Under minst två år hade hennes man levt med dödshotet över sig. Själv var han helt oskyldig. En av hans släktingar hade dödat en annan man i ett bråk. Den döde mannens familj var skyldig att ta hämnd. På en värdefull man i sina bästa år i förövarens släkt. För att försvara familjens heder. En mycket ung man skickades fram för att utföra avrättningen. På en kort promenad nära sitt gömställe mötte han en höstdag sitt hemska öde. Skjuten i benen flydde han in på ett kafé. Därinne fullbordades avrättningen av en helt oskyldig man. Den unga kvinnan stod plötsligt där berövad sin älskade. Det är omöjligt att se en gudomlig plan i det som hände, men visst, jag måste erkänna, det förunderliga är att hon rest sig ur sitt fruktansvärda mörker. Hon förlät mördaren och bestämde att ingen hämnd skulle komma att utkrävas från hennes familj. Det är inte mänskligt säger jag. Det är inte naturligt.
-Nej, inte om jag hade skapat er utan ande. Men nu har jag skapat er med ande. Jag som är Ande. Varje människa är i första hand en andlig varelse. Men de flesta av er har ingen kunskap om det. Ingen har någonsin berättat det för er under hela er skoltid. Du vet bara om dina känslor och ditt förnuft. Både känslorna och förnuftet säger dig att kvinnan inte ska förlåta. Att det är omöjligt. Helst ska hon hämnas. Det förväntas av henne att mördarens familj får betala med blod.
Men hon har förlåtit och gått vidare. Människor i hennes egen kultur anser att det är vansinne att inte ta hämnd. Somliga, som är införstådda med den kristna moraluppfattningen, känner beundran för hennes styrka. Båda reaktionerna är lika fel. Hon har bara agerat i enlighet med sin sanna natur. Från sin ande. Så som det var tänkt från början. Alla människor har samma förmåga. Den som jag, din Gud, har haft hela tiden. Som jag praktiserar hela tiden. Oavsett person. Oavsett vad personen har gjort. Det finns ett bibelord, du har säkert läst det många gånger, som på något sätt fått summera hela budskapet i boken. Som en slags sammanfattning i några få ord, Matteus sju, vers tolv, ”allt vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra dem”. Ni brukar tala om de orden som ”den gyllene regeln”.
-Fader, nu är jag där igen i mina tankar. Där jag så ofta hamnar. Att du kräver mer av mig än av dig själv. Att jag minsann ska tänka på andra i första hand, försaka mina egna intressen och trampa på min egen stolthet.
-Vad menar du?
-Jag är bara en människa. Och det är du som har skapat mig till vad jag är. Inte jag. Det står att du skapade mig till din avbild, men det vet vi ju båda hur det gick med det. Eller det kanske är just det jag är? I min natur finns tydliga begränsningar. Hur ofta tänker jag inte på mig själv och mina behov framför andras. Ändå talar jag sanning när jag säger att jag gör vad jag kan. Jag försöker verkligen leva efter ”den gyllene regeln”, och jag tror ärligt att detsamma gäller de flesta människor.
-Ja?
-Gäller regeln dig också?
-Givetvis!
-Okej. Och du är Gud. I dig finns inga begränsningar. Vi säger det. Du kan göra det du vill. Alltid. Så varför verkar ditt ord säga att du lönar ont med ont? Att du är den ende som får göra så? Varför framstår du som väldigt självupptagen och snarstucken? Gör man illa dig får man verkligen äta upp det. Varför upplever vi inte att du gör mot oss det vi vill?
-Jag håller på.
-Va?
-Du har inte sett slutet än David. En dag kommer du och alla andra att säga: ”Gud, du lever som du lär, i dig finns inget svek. Summan av ditt ord var sant. Du pratar inte bara om förlåtelse. Du förlåter. Allt. Du har visat sann kärlek. Jag skäms över att jag misstrodde dig. Tack för det fullkomligt goda du gjort mot mig!”

David kom att tänka på en dikt av Thomas Tranströmer där han säger:
”Det finns en som är god. Det finns en som kan se allt utan att hata.”

David tog fram datorn. Han ville skriva ner samtalet som han tagit för vana den senaste tiden. Men så ändrade han sig. Han kände att det var dags att skriva ett mejl till Leif. Det var viktigt att hålla dem där borta i Bryssel varma hela tiden. Det fick egentligen inte gå en dag utan att de påmindes om projektet. 

Hej Leif!

Hoppas allt är bra. Jag är just nu på väg i en taxi från Skopje till Tirana. Det var inte planerat, men jag har ju en ledig helg innan jag ska till Investeringsbanken. Syftet med besöket där är bara att göra en överväxling och berätta att ni från och med nu kommer att sköta den kontakten.

Här är några saker som jag vill att ni har med er när planerna diskuteras i gruppen. Argument skulle man kunna kalla det. 

1. Vi måste trycka på att satsningen, wow, den måste ha ett namn Leif, det känns så grått att säga ”satsningen”. Varför inte ”Opus E” ? Vi måste trycka på att Opus E innebär ett bestämt närmande till hela Balkanregionen och att det är en win-win-situation som gynnar hela Europa. Målet är, inofficiellt, att Balkan, på kort tid, ska ses som en organisk del av EU, att det kommer att stärka EU:s position i världen. Självklart kommer länderna på Balkan att behöva stort stöd från EU i uppbyggnadsfasen, jag tänker främst på investeringar förstås, men EU kan också erbjuda stödprogram av många olika slag samt kraftfulla marknadsföringskampanjer när vi kommer så långt.

2. Närheten till marknaden! Hållbarhet kommer att vara den heliga graalen under lång tid framåt. Alla fattar vad kortare transporter betyder. Här pratar vi om enormt mycket kortare leveranskedjor.

3. Opus E innebär en ekonomisk boom för Balkan. Det kommer att vimla av lediga jobb och utökade möjligheter till yrkesutbildningar som leder till en anställning direkt. 

4. Vi skapar ett helt nytt trade-mark som får varenda europé att tänka ”hållbart.” Made in The Balkans - det etiska valet. Hahaha, gosse, ja du fattar va?

5. Dominoeffekten. När européerna börjar se att Europa har muskler att möta Kina inom TK, ja spöa dem, kommer det att ge råg i ryggen till andra branscher. Vi kommer att se en våg av nytt entreprenörskap som på relativt kort sikt för oss upp jämsides med Kina och USA, i många fall förbi.

6. Afrika kan tyger. De ligger före alla andra när det gäller att använda naturliga resurser. När Afrika på allvar får tillgång till den europeiska marknaden, wow Leif, vi  talar om början till en revolution för hela världsdelen, en god revolution. Ja, vi förstår alla vad det kommer att innebära!

7. På tal om Afrika. Skolor och högskolor med stöd från EU, inte pengar, nej utbildning, kunskapsbaser och hjälp att etablera ekonomisk tillväxt på lång sikt kommer att drastiskt minska behovet av traditionellt bistånd i många länder på den Afrikanska kontinenten. På det här sättet kommer synen på Europa att ändras till det bättre. Det är bara att erkänna, Europas rykte i Afrika är otroligt skadat. Tidigare kolonisatörer har profiterat på Afrika på ett ytterst orättvist sätt. Vi har en skuld att betala igen. Vi behöver trycka på att det nu handlar om partnerskap. Afrikanska röster måste tillåtas väga tungt när vi drar upp riktlinjerna för Afrikansk autonomi. Jag är personligen ytterst skeptisk till FN:s Agenda 2030, jag menar de orealistiska målsättningarna, men att koppla satsningarna i Afrika till hållbarhetsmålen kommer att kunna ha ett stort symbolvärde. 

8. Vi har nämnt Mellanöstern. Som du förstår är jag mycket bekymrad över utvecklingen i regionen. Det är stor risk att det går helt åt skogen inom en snar framtid. Vapenlagren växer för varje dag och terroristerna planerar med all säkerhet en samordnad attack på Israel. Min tanke är att Albanien och Israel gemensamt med USA ska verka kraftfullt för att involvera hela Medelhavsregionen i en aldrig tidigare skådad modernisering och industrialisering, en balanserande motvikt mot hotet att Kina blir en ekonomisk stormakt där som ensamt kan diktera villkor i framtiden, kanske till och med genom utpressning. Människorna i regionen ges nya ekonomiska och sociala möjligheter tillsammans med partners som står för en demokratisk samhällsordning. Satsningar i infrastruktur, teknologi och utbildning kommer att drastiskt minska konflikterna. Människor måste ges en realistisk framtidstro, det är det viktigaste! Jag vet att jag uttalat mig tveksamt om USA tidigare. De är farligt nära gränsen för  en ohanterlig situation med tanke på polariseringen vänster - höger, men med en president som har modet att ta tag i de stora frågorna skulle ett inbördeskrig kunna undvikas. De sitter ju bara på fyra år, så chansen finns att det dyker upp någon.

Det var väl allt för nu Leif, ha det bra och hälsa teamet.

Din vän David 

Han skulle skicka iväg det så snart han hade ett fungerande Wifi. Det kändes alltid lika osäkert att uttrycka tankar och drömmar så öppet. Visst hade han skärpt sig de allra senaste åren, var inte lika sårbar och ömtålig som tidigare, men det där hemska mörkret av mindervärde låg alltid på lur, hotfullt och skrämmande. Skulle han få tummen ner från Leif på det mesta i mejlet, visste han att det skulle svida rejält, men det skulle inte komma att knäcka honom. 

Under ett par timmar satt han bara och njöt av utsikten. Tirana låg verkligen vackert, nära inpå höga berg. Vattenflaskan kom väl till pass, för dagen var varm. Han hade gärna sett att chauffören dragit på AC:n lite mer, men det gick ju inte att kommunicera med karln, så han lät det bero. Han tittade på klockan och på kartan. De beräknades vara i centrala Tirana om fyrtiofem minuter. Han slog numret till Elda. Hon svarade direkt.

-Hej, var är ni nu?

-Vi är på väg nerför berget, är framme om en dryg halvtimme.

-Okej, säg till chauffören att köra till universitetet, han vet säkert var det ligger. Jag väntar utanför, vid huvudentrén. Skönt att höra din röst.

-Eh, tack, jag säger detsamma, ja, eh, ses då om en stund …

Där var det igen. Den näst bästa mening hon kunnat ge honom. Hur skulle han tolka det? Var det hennes sätt att säga …? Hur skulle man någonsin kunna förstå sig på kvinnorna. Var hon medveten om vad hon hade gjort med honom? Hade hon en aning om hur många gånger hon … 

Han blev mer och mer nervös och osäker inför mötet. Upplevelserna i Israel hade rivit upp djupa sår inom honom. Visst, hon hade bett om ursäkt, men vad var det egentligen värt? Skulle han möta samma reserverade och kalla människa igen, skulle hon visa sig vara lika obekväm i hans närvaro som för ett halvår sen? Han hade ju ingen beredskap för sånt. Han kände fortfarande djup sorg över hennes beteenden i Israel. Fattade inte vad det rörde sig om. Skulle han få en förklaring nu, var det därför hon ville ses, för att prata igenom allt så att de skulle kunna gå vidare utan oförklarliga spänningar och obehagliga överraskningar? 

David böjde sig fram och knackade chauffören på axeln.

-University, sa han, University.

Han fick en nickning till svar. 

Det var inga problem att hitta henne. När David steg ur taxin nickade hon åt hans håll och gick fram för att tala med chauffören. Hon hade mobiltelefonen i handen. Som alltid. De diskuterade något under flera minuter, innan David fick sin väska och taxin försvann bort i den larmande trafiken. Elda kom emot honom med ett snett leende. Hon  var helt osminkad och tuggade på något som lämnat små rester mellan tänderna. Hon var inte alls sig lik. Han hade sett henne utan smink en gång tidigare, men nu såg hon dessutom lite slarvig ut. Klädd i ett par svarta, urtvättade jeans och en ljusblå, lång mönstrad tunika och en blå kofta ovanpå det. Hon verkade jäktad. De luftkramades under en sekund.

-David, hur var resan, välkommen till Tirana igen, du ser inte allt för medtagen ut …

-Fantastisk väg Elda, tack för idén. Hur är det med dig, är det snärjigt?

-Ah, lite, det blir inte mycket tid över. Jobbet och studierna du vet, trodde nog inte att det skulle vara så tufft. Jag hinner inte med mig själv känns det som. Och er nya chef hördu, han är …

-Ja, jag vet, jag kan tänka mig att han har haft ett och annat att säga om mig också, men du behöver inte säga något. Hoppas att du och han kan …

-Vi kanska kan prata om det senare, nu tänkte jag att vi skulle ta min bil en bit upp på berget igen. Du måste vara utsvulten, eller? Jag har i alla fall gjort iordning en picknickkorg med lite gott som vi kan ta där. Jag har en favoritplats som jag tror du kommer att gilla, en utsiktsplats.

Hon stegade iväg en bit bort efter gatan och stannade vid en ljusgrön Mercedes.

-Är det din bil?

-Ja, jag köpte den i Tyskland för några månader sen. Den är helt underbar. Du får inte tag i en sån bil i Albanien. Det är en tjugohundratolv års modell, som ny. Bensin. 

Hon körde tillbaka samma väg som David kommit med taxin, medan de småpratade lite om allt möjligt, mest om hennes studier som så småningom skulle ta henne till en ekonomexamen. 

Efter uppskattningsvis en mil körde hon in på en sidoväg och parkerade vid en skylt med en turistguide över området.

-Jag tycker att det här är en underbar plats. Jag åker ofta hit när jag behöver vara för mig själv och varva ner från all stress. Jag blir aldrig trött på tystnaden och utsikten. Det är ett naturreservat, men det är sällan jag möter någon annan här. 

De kom fram till en öppen plats med milsvid utsikt. Tirana bredde ut sig som vid deras fötter. Här uppifrån såg staden ut som vilken europeisk stad som helst. Elda pekade ut några höga byggnader och berättade att de var ganska nya, flera moderna hotell och annat som han inte lade på minnet. Det fanns permanenta sittplatser i grovt trä på platsen, men Elda hade burit med sig två lätta campingstolar. 

-Vi kan ha frysväskan mellan oss bara. Vi ställer allt på locket, det brukar gå bra. Vill du ha vin? Det har rätt temperatur och jag tänkte …

-Utmärkt, det blir finfint Elda. Vilken oväntad grej, picknick, det händer inte varje dag måste jag säga, det är något man borde göra oftare. Är det där olivträd, där borta?

-Ja, det finns stora olivlundar på den här sidan. De är arrenderade tror jag. I höst kommer de att skördas och bli olja kanske, eller …

-Använder du olivolja i matlagningen?

David kände ett behov att hålla samtalet igång. Han var fortfarande nervös. Hur länge skulle det dröja innan hon …?

-O ja, inget annat. Det finns mängder av olika fabrikat och kvalitéer. Jag har en favorit till sallader och en till att steka i och … 

Han väntade inte tills hon talat till punkt.

-Jag har blivit intresserad av matlagning på gamla dar och numera steker jag bara i olivolja. Det är ganska osvenskt. I Sverige använder man smör eller margarin. Det brer vi på mackorna också.

Var det här ett beteende han … han hade aldrig tänkt på det tidigare, men tänk om det var så, att han hade för vana att avbryta folk… han ville ju göra ett gott intryck på Elda, var hela tiden angelägen att …  

-Okej, jag hann inte se så mycket av det där under dagarna i Sverige, vi slet ju som djur David, vi åt ju knappt på hela veckan.

-Hmm, jag har tänkt på det där senare, det var ju inte klokt egentligen, men vi var båda som uppslukade av uppgiften, eller hur?

Hon skrattade och plockade upp papperstallrikar och muggar, kyckling, bröd och vin ur kylväskan. 

-Vi äter med fingrarna, så är det i naturen, här får du en handduk att torka dig på, skål nu och välkommen till landet i ditt hjärta! 

De drack och tittade varandra i ögonen lite längre än de någonsin gjort tidigare. David hade velat säga något uppskattande men hejdade sig. 

Medan de åt berättade David om kontakterna med Leif. Han läste upp mejlet. Elda torkade sig om munnen med baksidan av handen.

-Skrev du det där i taxin? Kom det bara eller har du tänkt på allt det där länge? 

-Jag tänker på det här hela tiden. Det är som att vårt projekt med kläder växt ut till något mycket, mycket större inom mig. Som en dominoeffekt. Jag kan helt enkelt inte komma ifrån att … hur ska jag säga, det känns som att jag ser det som ingen annan ser, jag menar världsläget, allvaret i tiden, de snabba förändringarna, ja du vet, i Makedonien såg jag hundratusentals migranter, de gick i långa, långa led, alla åt samma håll. Min kontakt där påstod att de var på väg till Sverige … Du är väl också en som, som ser, Elda, i Bryssel blev det så tydligt. Då tänkte jag att vi var som, eller var på väg att bli … äh, jag är en drömmare, det vet du, det drar gärna iväg, jag trodde då att vi var stämda i samma tonart liksom …

-Det är vi nog David, på många sätt. Du nämnde ordet profetiskt vid något tillfälle. Kan det handla om det …?

-Jag vet så lite om sånt där. Förr var jag närmast fanatisk, allt var Gud du vet. Nu är jag verkligen inte lika säker. Jag har börjat prata med honom för att …

-Prata? Med Gud?
Han tvekade ett ögonblick innan han svarade. Hur öppen kunde han vara? Hans svar blev mycket tvekande.

-Ja, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag pratade med honom i taxin. Om förlåtelse. Jag … jag har stämt träff med honom … ja faktiskt … hemma några gånger. Sätter mig i en fåtölj och frågar, ”är du här?” I taxin tog jag upp din situation med honom och att du förlåtit och att jag tyckte att det är en omöjlig sak att göra … alltså, missförstå mig inte nu, jag menar att om jag sätter in mig själv i ditt ställe, skulle jag inte ha det inom mig att förlåta, det är jag säker på.

-Så du ber igen?

-Nej, det är det jag inte gör, absolut inte. Jag har bett mycket som ung, men det gav inget alls. Bön är tråkigt. Det här …  det är något helt annat. Vi pratar.

-Så du hör honom?

-Ja, det är klart. Alltså, inom mig liksom. Låter det konstigt?

-Neej, det gör det väl egentligen inte, men … jag har nog aldrig hört någon beskriva det som du gör. Vad sa han då? Om mig?

-Han sa att det du gjort, alltså förlåtit, bara är naturligt för någon som agerar utifrån sin ande. Att det inte är något att beundra eller uppmärksamma som enastående. Han sa att vi alla har den förmågan om vi är i vår ande, att det är så han gör. Alltid.

-Oj, sa han så?

-Ja, jag protesterade förstås och påminde honom om att han minsann planerar att straffa alla som inte följer hans ord till punkt och pricka, att han är den ende som får göra så.

-Du utmanar Gud?

-Ja, är det farligt menar du, kommer han att straffa mig nu?
Han försökte säga det på ett lite skämtsamt sätt, men hörde genast själv att det lät utmanande.

-Himmel David, jag vet inte vad jag ska säga, du låter … jag har respekt för Gud.

-Som att du är rädd för honom?
Han var beredd på att hon skulle svara med något vasst, men hon lät oväntat ödmjuk och fundersam.

-Hmm, ja kanske, jag har aldrig tänkt på det så, rädd, hmm, jag kan nog inte svara på det nu riktigt …
-Det är okej, jag vet inte själv, det är så nytt, men rädd, nej det är jag inte, jag vill förstå hur han är, hur han fungerar …

De satt tysta en stund. Allt var stilla. Inte en vindpust. David knäppte upp skjortan, men behöll den på. Det var ju bara maj men varmt som en svensk högsommardag. Han sparkade av sig skorna och tog av strumporna. Stolen gick att fälla bakåt. Han lutade sig tillbaka och gav ifrån sig en lång suck av välbehag. Elda lutade sig också tillbaka. Kavlade upp byxbenen och tog av sig ankelsockorna. Koftan, som hon haft på sig sedan de träffades, kastade hon ifrån sig på marken. Hon härmade David. Stönade. Han vände huvudet åt hennes håll. Hon hade fått på sig ett par stora solglasögon. De såg lyxiga ut. Hon tittade inte åt hans håll. Efter en lång stund bröt hon tystnaden.

-Det du skrev till Leif, om Mellanöstern, kan du säga mer om det, vad tror du kommer att hända där, tror du att Bibeln har några svar som …
Han blev överraskad igen. Hon frågade vad han trodde. ”Tänk om det kan bli så, att vi kan prata om varsomhelst och bara njuta av stunden.”

-Jaa, det tror jag, men jag menar att vi måste agera som om det som står i Bibeln om framtiden inte  ska vara vägledande i vår tid. Jag menar, det finns otaliga tolkningar om allt det där.
Han blundade och lade händerna bakom huvudet.
-Jesu lärjungar trodde att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid för att upprätta fridsriket. Vi kan inte bara sitta och vänta på … men visst har jag tankar om de närmaste … vi kommer att få se helt oväntade saker i regionen, den saken är klar.

-Som vad då?

-Oväntade som jag sa, ingen kan säga säkert, men …
Han drog på svaret. Ämnet var känsligt, det här kunde man inte påstå varsomhelst.
-Jag tror till exempel att Israel kommer att utvidga sitt område.
Hon reagerade med iver i rösten.

-Ja, det tror jag också, har du koll på löfteslandet?

-Det har jag. De nuvarande gränserna motsvarar inte alls det land som Abraham blev lovad av Gud, långt ifrån.
-Precis! Hela Libanon och stora delar av nuvarande Syrien ingår ju i det utlovade landet. Damaskus ligger i löfteslandet …

”Otroligt”, tänkte han, ”det här är det jag längtat efter hela tiden”.

-Exakt. Kommer de här löftena att uppfyllas i vår tid, eller under våra barns eller barnbarns tid, eller när … men jag är säker på att om Gud sagt något, då blir det så.

-Hmmm, David, ser du några tecken på att det kommer att hända snart?
Han var verkligen ingen fanatiker, långt, långt därifrån och han ville inte uppfattas som en knäppgök. Allt för många hade under historiens gång förutsagt saker som om de haft tillgång till en himmelsk kalender.

-Så svårt att uttala sig om, verkligen. Det skulle vara konflikten i Syrien i så fall. Den kan ta vägen vart som helst. Spiller den över på Israel, kommer de att agera med kraft. Så är det alltid med Israel. Det är en pyttenation. Inom bekvämt skotthåll för sina mäktiga fiender. De har inte råd med långa, utdragna krig. Blir de attackerade, måste de slå till med förödelse. De har inget val. De blir uppätna i ett nafs om de inte utplånar sina fiender. Blir de hotade på allvar från det hållet, kommer de utan tvekan att tränga tillbaka fienden och ockupera mark. Dessutom, det finns många minoritetsfolk i deras omedelbara närhet, folk som inte vet riktigt var de hör hemma. Jag tänker på Druserna. Och på Kurderna till exempel. Det här är grupper som alltid är hotade, precis som Israel. Det är inte otroligt att de kommer att vända sig till Israel och be om att få bli en del av Israel. På något sätt. Det skulle kunna vara en anledning för Israel att tränga långt in i Syrien, för att skydda folkgrupper som också lever under hot om utplåning. 

De blev tysta igen. Låg bara i sina stolar och undrade. Undrade över massor av saker. Vad skulle hända med allting, skulle de själva spela viktiga roller i skeendet. Vilken väg skulle deras vänskap ta? Kunde man kalla det de hade en relation? Det var väl inte rätt beskrivning? Men vad var det, vad skulle man kalla det? Var det ens vänskap? David visste i alla fall inte vad han skulle tänka om det där. Just nu kändes allt bra, men Elda var totalt oförutsägbar. Plötsligt skulle hon bara kunna ändra skepnad och bli totalt oregerlig. Provocerande och rent elak. Såren från dagarna i Israel, för ett halvår sedan, var vidöppna och sved fruktansvärt.