Jag är en historisk person nu,
sedd från en okänd plats i rumtiden;
ser mig genom tiotusen kommande år,
tiotusen gångna –
ur dessa perspektiv
liggande i Östra sovrummet
just nu,
omgärdad av igår & imorgon
på nuets singularitet,
som är en plats som blir exponentiellt större
ju mindre den blir,
medan jag läser i The Moderns;
en antologi nytt (1963) skrivande i Amerika,
redigerad och med en inledning av LeRoi Jones,
med texter av William Eastlake / Jack Kerouac /
Robert Creeley / Paul Metcalf / John Rechy /
William Burroughs / LeRoi Jones / Fielding Dawson /
Douglas Woolf / Hubert Selby, Jr. / Michael Rumaker /
Edward Dorn / Diane Di Prima / Russell Edson

I denna belägenhet, på rygg i sängen
halv tolv på natten
i ljuskretsen från läslampan,
monterad på den uppskjutande sänggaveln
bakom mig,
där jag pallat upp kuddarna –
Anna redan långt in i sömnen
i det andra sovrummet,
och båda katterna ute på nattjakt –
ser jag mig ur dessa perspektiv:

en lugn betraktelse, en lugn betraktare,
av sig själv betraktad, betraktande sig själv;

som i en efterhängsen vesper
i det sista norrländska ljuset
innan hösten vänder sig ifrån –

eller i en upprepad motett –

eller tillrokommen
i Arvo Pärts
Passio Domini nostri Jesu Christi secundum Johannem –
en tillbakablick mot Tellus av Voyager 1 på 6 miljarder km:s avstånd
14 februari 1990,
som vid den lätt modifierade vägskylten vid Gunnarsdjupträsk:

HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄRLD

– ett svävande hologram på en myr i Lappland,
ett stilleben i all tyngds viktlöshet,
om en man som läser en historia om sig själv i natten;
alla storstäder i nionde månaden i sina strilande ljus
nere i världen: höghus & tvärgator under horisonterna
som mörka aningar; minimala störningar i väldigheten,
intermittenta livstecken... återsken...