Blytungt rabiata illvrål som skär med rakblad genom den förfärligt skenheliga valrörelsens förbluffande spektakel. Politiker som självgott, positivt, och optimistiskt sätter plåster på djupa infekterade sår i samhällskroppen och som inte inser hur provocerande det är, vilka konsekvenser det får. Våldet som frodas i ett Sverige som har splittrats och slitits isär.
Jag heter Johannes Honeybew och är 49 år gammal. Det anrika toppklasshotellet jag är inspärrad i är en själens sanktionerade fristad med god mat. Vakterna är alla förrymda pingstvänner som jag ger ett bibelord varje morgon här på häktet. Mitt brott har jag inte fått reda på än. Min äckligt nedlåtande advokat är en slemmig orm som jag ska byta ut snarast. Gud tar hand om mig i min kungligt underbara klostercell. Den psykiatriska läkaren rackade ned på mitt tvångssyndrom och jag sa något till honom som jag tyvärr inte vill återge, men han blev i alla fall spak och tyst och lommade fromt iväg. Häktespastorn propsade på att få göra en exorcism på mig och det slutade med hon och jag hamnade i säng. Det ska vara roligt att vara en fin och genomtrevlig människa. Sexton kanaler har jag på TV:n och ibland får jag gå ut med några andra intagna på en rastgård. De är snälla, klappar mig på axeln med ett leende och kallar mig för jävla och förbannade mordbrännare. Det är kärlek när den är som starkast och bäst. Jag ligger i min säng och prisar Herren när jag tänker tillbaka på mitt högst märkliga liv. De fyra fullkomligt inkompetenta rättspsykiatriska doktorerna i Växjö som förstörde två år för mig genom att ordinera 20 milligram zyprexa antipsykotisk som gjorde mig till en fullständig icke-person, en väldigt förvirrad zombie, de hade jag ihjäl för tre år sedan, plus tre stycken degenererade skötare. Polisen fick aldrig tag på mig. Mina klosterdagar ägnar jag åt meditation, bön, kontemplation, kärlek, sanning, och en portion humor. Min nya kvinnliga advokat säger att jag inte sitter inne för något kriminellt utan att vår regering bara kände för att jag skulle spärras in för att de upplever mig som en allmänt stirrig, suspekt, lynnig, lömsk, stingslig, underlig, och oförutsägbar typ som stör samhällets heliga harmoniska ordning. Att jag helt skabröst och chockerande oanständigt väcker och uppviglar människor och att det absolut inte är bra. Sverige gick under för länge sedan. Vidriga typer på TV. Helvetet är inte ett ställe efter döden utan helvetet är här i världen och djävulen är kungen som styr och ställer med oss människor precis som han vill. Jag går omkring naken i häktescellen som ett skönt mycket originellt geni. Jag sitter i rökrutan på taket och läser Tomas Tranströmer. Det vilar en förbannelse över mig och min barndomsfamilj. Mamma och pappa kommer och besöker mig. Jag var säker på att de begick självmord när jag var 5 år gammal. Pappa ser ut som ett mycket sorgset helgon och mamma spelar
Eva Cassidy Fields Of Gold för mig och gråter så att det skvalar. Det är i mitten av maj och ett nattligt svart, tungt och oförsonligt spöregn faller. Mina kära bröder Jarl Kulle och Allan Edwall står och sjunger duett Blott en dag för mig. Jag hittar aldrig ut ur den svarta skogens labyrinter inne i mitt huvud. Den kvinnliga morgonpersonalen sänder ut svaga sexuella signaler. Jag ska åka på en som jag hoppas och tror mycket trevlig agnenäm och intressant rättspsykiatrisk undersökning i Göteborg. Jag älskar att åka bil. Jag älskar att lämna Örebro bakom mig för alltid. Kärleken vaktar oss ömt och tyst. Mina dagisfröknar som föste ut mig på eftermiddagen i början av december 1970 och sa att nu får du klara dig själv i världen och du måste sluta självömka dig. Jag var blott 5 år gammal och mina älskade föräldrar hade nyss begått självmord. Jag och några av mina äldre knarkarpolare eldade ned daghemmet. Eller inbillar jag mig det? Jag sjunger Like a bridge over troubled water för vakterna i minibussen vars oberörda tystnad vittnar om en schizofren sjukdom. Vilket år är det, vilket decennium? Jag har inte en aning. Vet bara att jag är på väg mot det goa Göteborg för att bli synad i mina sömmar grundligt och ordentligt. På bilradion spelas Do you really want to hurt me, med Culture Club. Olof Palme har blivit mördad.