Kap 24

Tillbaka inne i Tirana parkerade Elda intill en stor park. En fontän skapade en skön och inbjudande miljö. Det låg ett café i ena änden av parken. Över borden på uteserveringen svävade stora, vita solskydd. Som segel. 

-Jag tänkte att vi ska ta några timmar här imorgon, sa Elda. Det ska bli soligt och varmt. Riniaparken är något av det finaste vi har. En grön tillflykt mitt i det ursinniga larmet. 

De gick sakta bort från parken. David såg sig nyfiket omkring. Tirana var inte likt något han sett tidigare. Det var som en osannolik blandning av gammalt och nytt. Gator med slitna hus byggda i början av förra seklet och små affärer en halvtrappa under gatuplanet förde tankarna till hans tidiga barndom på femtiotalet. I en korsning stod en polis och dirigerade trafiken. Han blåste ideligen i en visselpipa och vevade frenetiskt med armarna. På andra sidan korsningen låg en supermodern byggnad i betong och glas. Bakom de gigantiska skyltfönstren skymtade en affär som sålde det senaste inom telefoni och datorer. Unga människor skyndade fram över gatorna som om de hade bråttom till framtiden. De flesta var modern klädda. Påfallande modernt. 

-Folk ser ut att ha det bra här Elda.
-De vill att det ska se så ut. Vi albaner är ett stolt folk. 

Hon skrattade och snurrade rund ett varv som för att visa upp sin egen klädsel som just denna dag knappast hade gjort succé på någon modevisning. David undrade varför hon inte ansträngt sig bättre. Var det ett sätt att säga något? Hur skulle han någonsin kunna förstå sig på denna motsägelsefulla kvinna?

-Du kan inte tro att arbetslösheten bland unga i Albanien är nästan fyrtio procent. Massor av unga flyr landet på grund av det. De flesta till Tyskland. Jag kollade det faktiskt så sent som igår. Man räknar kallt med att tiotusentals albaner kan komma att söka sig bara till Tyskland i år. Jag kan förklara hur jag tror att det är möjligt, jag menar att alla ser så välmående och välbärgade ut. De som arbetar utomlands skickar hem pengar till sina familjer. Sen är det många som arbetar, hur ska jag säga, lite på sidan om, med ströjobb här och där, sånt som inte syns i någon statistik. Det är otroligt viktigt för oss att vara moderna. Många unga bor kvar hemma länge. Det gör att de kan satsa mer på kläder och outfits. Och så har vi stora marknader där du kan hitta riktigt tjusiga saker till överkomliga priser.

De småpratade om lite av varje medan de i sakta promenadtakt närmade sig det som Elda menade var stadens verkliga centrum. David stannade framför skyltfönstret till en butik som sålde herrkläder. Skjortorna i fönstret var inte av modernaste snitt. De flesta randiga och med lite för stora kragar enligt hans smak.

-Är de där skjortorna producerade i Albanien?
-Ja, det är jag ganska säker på. Det ser du på detaljerna. De är inte anpassade till senaste mode i Europa. Jag skulle säga att Albansk textilindustri hämtar sina förebilder i Turkiet. 

Hon grimaserade och himlade med ögonen.

-Hur är det med era egna produkter?
-Tyvärr åt det hållet. Jag har länge velat ändra på det, men, ja, det är mycket i det här landet som hämtar sin inspiration från Turkiet just. Men nu kommer vi att ändra på det, eller hur?

Elda tittade vädjande på honom, ett uttryck han aldrig sett i det ansiktet.  

-Ja, verkligen. Era designers måste lära nytt eller bytas ut, inget land i Västeuropa skulle vara intresserat av det där. Men … du ser lite … vad tänker du …?

Hon stannade till och vände sig mot honom.

-Det känns som om du är på väg bort från …, jag menar … jag har kanske också gett det intrycket vid några tillfällen, det är lätt att dras med … men … vi får inte tappa fokus, det är textilspåret som är vår uppgift, eller hur, det andra är …

Hon avslutade inte meningen. David förstod precis. Hon hade rätt, så var det. Han var fortfarande övertygad om att Balkan skulle komma att bli en nödvändig inspirationshöjare för hela Europa, det var ju hans egen idé som dragit igång alltsammans, men han var tvungen att vara ärlig mot sig själv, han hade mycket större drömmar än så. I sina tankar var han redan upptagen med nästa steg.

Efter en stund kom de fram till en mycket stor, öppen plats, som ett väldigt överdimensionerat torg omgivet av pampiga byggnader. Efter ena sidan var det inramat av en lundliknande plantering. Skuggande lövträd och marktäckande, vårblommande växter. Massor av magiskt vackra, orientaliska julrosor och stora ytor med påskliljor och narcisser. Lungört växte i stora härliga tuvor, smakfullt utspridda i grönskan. De vek av in på grusgången som slingrade sig skönt genom lunden. På en soffa satt två äldre män och talade, ganska högt, med stor inlevelse och med yviga gester.

-Det där språket kan jag, sa David.
-Kan du?
-Ja, de pratar fotboll, eller hur?
-Hahaha, ja hur visste du det.
-Det är ett internationellt språk, alla som är intresserade kan det vet du.
-Det skulle ha kunnat vara politik också, det är vad män på bänkar talar om i Albanien, fotboll och politik. Den där stora byggnaden där, rakt fram, är operan.
-Det här torget Elda, det känns som … jag kommer att tänka på stolthet, heder och barbari. Jag tror att jag måste skriva en dikt om det, de intryck som strömmar in i mig på den här platsen.

-Vad då, skriver du poesi?

-Ja, det är inte klokt egentligen. Helt oväntat. Det är alldeles nytt. Kanske är det … jag vet inte riktigt, kanske att jag blivit … det har nog legat där hela tiden, det finns flera i släkten, både på mammas och pappas sida som skrev dikter.
Han gjorde en paus för att ge henne chansen att prata om något annat. När hon bara tittade frågande på honom, fortsatte han
-Min anfader på pappas sida … nu ska du få höra vad man säger i släkten. Man är säker på att vi härstammar från en svensk kung som hette Karl den femtonde. Alla svenskar som kan lite om vår historia vet att han var en riktig kvinnokarl och att han tog för sig överallt där han drog fram. Det påstås i släkten att han gjorde en piga, nära min hemstad, med barn. Hon arbetade på en gård där han skulle övernatta med sitt följe på en rundresa i riket. När det blev känt att hon var med barn, kom det en större penninggåva från hovet. Hon sparade den tills pojken hon födde var tillräckligt gammal för att börja jobba. Då köpte hon en kvarn för pengarna. Så han blev mjölnare, precis som flera i familjen efter honom. I kyrkböckerna står det ”fader okänd” när man söker på vad som är skrivet om honom. Karl den femtonde skrev dikter. Han gav till och med ut diktsamlingar. De var oftast nationalistiska fosterlandsbeskrivningar. 

-Men vad spännande. Hur många dikter har du skrivit?
-Ah, inte många, drygt femton kanske.

Hon överraskade honom igen. Vad hade hänt med henne?

-Får jag höra, har du dem i telefonen, nej vad dum jag är, de är ju på svenska …
-Hm, jag försöker faktiskt översätta dem till engelska. Det är inte lätt och rimmen går ju inte alltid att få ihop. Jag kollar på nätet om jag är osäker. Man kan söka på ”svensk-engelsk ordbok” och skriva in ord eller meningar så får man ett förslag som … men vill du verkligen …?
-Ja, läs något, vi sätter oss på bänken där borta.

Han tog fram anteckningsblocket i mobilen och skrollade fram ”ord och idéer” bland rubrikerna.

-Okej då, det känns minst sagt lite genant, men den här skrev jag dagen innan jag åkte till Makedonien. Jag kallar den ”Hur orkar du?” 

Hur orkar du jord att blomma

att vårda det barn du sett vara frö

hur orkar du se dem gå och komma

hur orkar du se dem vissna och dö

Hur orkar du smaragden blå

hysa allt hat all ondska all slakt

hur orkar du leva och bestå

hur orkar du klä dig i ofattbar prakt

Du vänder dig besviket om

kastar en fackla en förtärande brand

du skakar din kropp du rister som

ett gråtande barn i våldtaget land

Du översvämmar berg och dal

du frustar du häver dig våldsamt fram 

du rycker och sliter i lövad sal

i dina spår ligger stam på stam

Ur askan reser sig varje gång

en späd och oansenlig stängel

hur orkar du åter nynna din sång

hur orkar du åter sända en ängel

När han avslutat sista raden, kände han på sig att han kanske läst lite väl teatraliskt, lite för pretentiöst, lite som om han inbillade sig att han var en stor poet. Varför måste han alltid överdriva …?

Elda satt tyst några sekunder.

-Det var fint David, jag är helt … har du någon mer?

Rösten var mjuk och vädjande.

-Öh, en till? Jag vet inte, det … vad skulle det vara, jag har ju som sagt bara …

-En till.

Hon ville verkligen. Det var inte en spelad artighet. Han skrollade lite bland det han skrivit och fastnade för en dikt som borde passa bra i just den här situationen. Han läste igen. På samma sätt.

En liten fågel

Jag längtar ner till min gröna park

till soffan i bersån

för att på nytt bli ung och stark

där den flyter lugnt den stilla ån

Jag behöver prata med dig Gud

vill aldrig mer bli lämnad

låt mig se din vita skrud

säg mig nog var jag väl ämnad

att få leva av det bröd

som du ger var morgon nytt 

var du min vän ge mig ditt stöd

varför har de andra flytt

En liten fågel på min fot

där marken täcks av rödvit klöver

rör vid själen skänker bot

kanske är min smärta över 

Var det du En fågel lyft sin vinge

att sjunga tacksam och belåten

”O att jag lyckan finge

flyga med dig renad och förlåten”

Elda tittade forskande på honom. Dikten var oväntat självutlämnande. Vänner som flytt. Var hon en av dem som inspirerat honom att skriva ner de vemodiga orden? De hade tagit tag i henne. Som ett nyp i hjärtat. Men hon fick inte visa det. Stämningen hade blivit lite för intim. Hon kämpade beslutsamt med känslorna som hela tiden riskerade att grumla hennes omdöme.

-David, jag tycker om dina dikter, jag tror att du ska fortsätta att skriva. Inte för att jag är någon specialist och kanske påverkas jag av att jag känner dig, men jag tänker att om det känns bra så är det bra. Kan du skicka över dem till mig, jag vill läsa dem för min lärare som jag hade på gymnasiet. Hon är otroligt kulturellt intresserad och jag är säker på att hon kan avgöra … jag tänker inte säga vem som är författaren, bara … 

-Haha, nej, det är alldeles för tidigt. Det räcker med att jag läst för dig och att du verkar tycka om dem. Vi får se om det blir fler … kanske längre fram att jag kan dela med mig …

-Okej, men glöm inte vad jag sagt, fortsätt skriva.
Du, det är dags att gå tillbaka till bilen nu. Jag tänkte att vi åker hem till mig, jag bor ganska centralt. Vad sägs om lite hemlagat, tycker du om fisk?

-Absolut. Vad spännande att få se hur du bor.

Lägenheten var överraskande stor och modern. David hade väntat sig något annat. Han hade varit hemma hos folk i Estland till exempel och hade gjort sig en bild av att Elda bodde i en omodern och trång etta några våningar upp i ett halvrisigt hus utan hiss. Nu steg han in i en rymlig hall som ledde in till en ljus tvåa med öppen planlösning. Köket var minst lika modernt som hans eget. 

-Wow Elda, fint, toppmodernt!

-Tack, jag trivs väldigt bra här. 

Hon började direkt förbereda maten, medan David tog sig en närmare titt på lägenheten. Elda hade nog ingen tydlig smak när det gällde inredning. Eller också var det här typiskt för Albanien. Traditionellt alltså. Sparsmakat. Han visste inte. Lägenheten hade inga gardiner. Inte heller några krukväxter som i de flesta svenska hem. Inga mattor och inga tavlor. Det vita sängöverkastet såg tungt ut. Kuddarna på sängen var också vita. Det fanns en toalett med dusch. Den var ganska trång och lite stökig. 

Fisken var hårt grillad. Elda serverade den med pommes, sallad och vin. De satt vid ett lågt bord i vardagsrummet och åt fisken med fingrarna. Den visade sig vara ett veritabelt nålbrev. Det var ingen idé att försöka äta den med besticken. 

-Det här är väldigt traditionell mat, sa Elda. Vad tycker du?

-Det är gott, väldigt gott, men ovant förstås. Jag var inte beredd på att du skulle bjuda hem mig så här …

-Hmm, det är ärligt talat inte alls okej i vår kultur. Inte alls. Jag tar en ganska stor risk. Jag menar, grannarna i huset kan mycket väl få för sig att börja sprida rykten … och, du kanske tycker att det här låter helt främmande, men egentligen har jag det inte i mig att umgås med dig på det här sättet. Det gör jag inte med någon, det skulle inte falla mig in. Jag är uppfostrad till att förstå att det är fel. Fel på alla upptänkliga sätt. 

Där kom det. Just som David tyckt sig ana en mjukare och öppnare Elda, kastade hon bildlikt talat en hink vatten över honom.

-Fel? Du kallar mig vän, eller hur? Jag är trettiofem år äldre än du, gift och en så omöjlig kandidat till … ja du förstår. Menar du att du inte får ha en manlig vän, att det  ska ifrågasättas, är det så?

Han sa det inte aggressivt eller utmanande, bara med tydlig misstro.

-Ja, det finns strikta regler för hur män och kvinnor kan umgås, även om båda är singel. Allt det här är vi uppväxta med, ingen tycker egentligen att det är något konstigt. 

-Men Elda, har du dåligt samvete just nu, känner du att du kanske till och med syndar, jag menar, är de här normerna alldeles särskilt närvarande i din tro och i din kyrka?

-Ja, i kyrkan håller vi stenhårt på det här.

Hon såg honom rakt i ögonen. Allvarligt. 

-Du kan inte ha en manlig vän?

-Jo, men jag kan inte umgås på tu man hand med honom.

-Så du smyger med det nu, vi gör något fult, något som är tabu i hela din bekantskapskrets?

-Ja, så är det. 

-Varför tar du en sån otrolig risk Elda, såhär, nu, med mig?

Hon tittade ner på sina händer.

-Lite svårt att förklara, men så här, jag kände att jag skulle ta ett steg över till din värld, för det här enda tillfället, att jag skulle förklara öga mot öga varför du och jag aldrig kan vara mer än brevvänner eller vad man ska säga. Men det tar emot, det måste jag erkänna. Det här är så djupt rotat i oss, vi får det med modersmjölken. I Israel blev det väl särskilt tydligt, eller hur? På ett sätt skäms jag och vill gottgöra det som hände, alltså min attityd och mina beteenden, alla ”strange situations”, men visst känner jag av nu att jag gör det förbjudna. Det är lite annorlunda så länge man kan hänvisa till att arbetet kräver det, att man så att säga är beordrad att i vissa lägen jobba ihop …

-Vad är det som har format det här tänkandet Elda, det måste ju ha sin grund i … grundläggande värderingar som så tydligt utgör en kompass för ett helt folk brukar oftast ha sina rötter i …

-Vad är det du vill säga?

-Okej, jag säger det rent ut. Det här landet har varit muslimskt i femhundra år. Du är kristen men din moraliska guide har i mångt och mycket sina rötter i muslimsk tro. Din församling följer en mix av kristet och muslimskt liv.  

Elda såg först häpen ut, överraskad. David såg att hon febrilt letade efter ett svar. Hon laddade för strid. Han visste exakt vad som skulle komma. Innan hon hann säga något, fortsatte han.

-Du vet att jag vet vad Bibeln säger. ”… här är icke man och kvinna, alla är ni ett i Kristus.” Jesus visar det tydligt i samtalet med den samaritiska kvinnan vid brunnen, eller hur. Judarna hade lite av det tänkande som du har, men Jesus brydde sig inte om det.
-Det där är väl …
-Vänta lite, vi läser säkert Bibeln på olika sätt, det är inget konstigt med det, men det jag ser är att  Jesus inte borde ha tagit vägen genom Samarien över huvud taget. Judarna skulle undvika det folket så mycket som möjligt. Det struntade han i. Dessutom hade han inga problem med att bli ensam med en samaritisk kvinna. Det var han som inledde ett samtal med henne. Hans egna lärjungar blev närmast chockade över att finna honom i ett samtal med kvinnan när de kom tillbaka.

Elda ville säga något men han fortsatte utan att ge henne en chans.

-Vid ett annat tillfälle lät han en kvinna tvätta sina fötter med sina tårar och torka dem med sitt hår. Därefter  kysste hon hans fötter och smorde in dem med olja. Masserade hans fötter! Många skulle säga att det är en mycket intim situation. Människorna som var närvarande, skriftlärda fariséer, klandrade honom förstås, faktiskt inte för att han lät en kvinna röra vid honom, utan att han lät en synderska göra det, men han försvarade att ”sedan hon kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter.” Du och jag sitter bara och pratar med varandra …
-Äh, men hallå, Jesus är …
-Vårt föredöme. De kristnas föredöme. Du tänker att du inte ens kan vara ensam med en manlig vän. Det är ganska långt ifrån … Vad tänker du om vänskap, vad är det för dig?

Den här gången hade han bestämt sig för att behålla initiativet. Visserligen var han gäst hos henne, men han visste av erfarenhet, inte minst efter dagarna i Israel, att hon skulle köra över honom om han gav henne minsta utrymme. Nu eller aldrig, det var så det kändes. Han skulle troligen aldrig se henne igen, det var ju det hon ville ha sagt. Hur skulle han någonsin få en förklaring … en förklaring på hennes otydliga signaler …

-En vän är någon jag litar på.
-Så du litar på mig?
-Ja.
-Men din moral säger dig att du inte borde vara ensam med mig. Det måste väl bero på att du inte borde lita på mig, för att jag är en man? Fast jag aldrig har rört dig fysiskt, inte ens som vänner gör, du och jag kramas i luften en sekund när vi ses eller skils åt. Jag har aldrig flörtat med dig, aldrig stött på dig, eller hur, jag vet att jag aldrig gett dig minsta anledning att tvivla på mig, du vet att jag är en gentleman, du vet att … ändå ska jag känna att jag är ett problem, en potentiell fara. Det är inte tillit i min värld Elda. Vad är du rädd för, vad är det du tror kan hända …?
-Det är inte så att jag kan … jag tror inte det om dig men … att du skulle passa på att … det är inte på det planet, det handlar om vad som går an …

Han ville inte mer. Det här var för plågsamt. 

-Okej, du sa i Israel att du var obekväm i min närvaro. Nu säger jag samma sak till dig, jag är otroligt obekväm med det här. Jag borde inte vara ensam med dig i ditt hem Elda. Skjutsar du mig till hotellet eller …?
-Ja, det är nog bäst, det här var ingen bra idé, du har rätt.

Hon släppte av honom utanför Colloseo. De luftkramades som vanligt och bestämde att ses i Riniaparken vid tolv dagen därpå.