Jag tror att jag heter Johannes och är 49 helvetiska år gammal. Färden i den väldigt allvarligt panikångestframkallande och klaustrofobiska engelskspråkiga minibussen från Göteborg och den rättspsykiatriska undersökningen hem till Örebro var obeskrivlig. Den infernaliska gröna drakens huggande käftar efter oss i det svarta hällregnet. I höjd med Marriestad kissade jag på mig till de snälla vakternas stora sorg och till tonerna av Sånt är livet på bilradion. Jag är psykotisk och bipolärt deprimerad så att det riktigt sjunger i hela Sverige med den bisarrt psykedeliska Allsång på Skansen. Man tar emot en före detta människa på Rättspsyk Örebro, en icke-person som ska föreställa jag. Doktor Skön Attityd, en reslig och rejäl bosnisk herre i 50-årsåldern försöker att skapa någon sorts dialog men jag är som en väldigt vag, grumlig, förstummad, fullkomligt utblottad och oerhört förtvivlad Job i öknen. Jag har ingenting kvar, och jag är ingen. Har jag någonsin haft en äkta identitet. I ett svart vacum minns jag ingenting. Jag får av någon outgrundlig anledning inte vara på en avdelning med de andra patienterna utan är förpassad till en mörk cell i en korridor.
Det är i mitten av oktober och inlandsisen lägger sig över Skandinavien för att vila. Har ingen aning om vilket år och decennium det är.
Jag är en kropp som fumligt försöker säga någonting begripligt och meningsfullt men utan någon större framgång. Elvis Presley sitter i alla fall i min trånga cell och sjunger och spelar I cant help falling in love. Han sviker aldrig. Jag känner mig som en desperat fisk på torra land. Doktorn står och ser på mig utan att kunna göra något förutom att sätta in några mediciner. Jag har efter 30 år äntligen fått min diagnos bipolär sjukdom och äter lithium.
Så här håller det på under två månader tills jag får ett större och trevligare rum på avdelning 6. Idoljuryn är personal och Anthony Hopkins bor vägg i vägg med mig. Han säger nästan aldrig någonting men hans blick talar sanning. Min gränspsykos och depression är en bottenlös brinnande avgrund. Jag skjutsas till USÖ på mornarna för ECT-behandling, en svag elektrisk ström in i hjärnan mot depressionen och psykosen. Det är en skön känsla när man sövs ned någon sekund. En kvinnlig sjuksköterska där dock som betraktar mig med förakt och avsmak. Jag börjar att må i alla fall bättre och samtalen en gång i veckan med den argentinske stjärnpsykologen Herr Klok känns bättre och bättre, en hållpunkt i mitt periodvis snurrande kaos och tumult. Det lackar mot jul och jag kan ana en strimma framtidshopp. Jag har tagit mig genom väldigt svåra kriser förr vilket är en värdefull erfarenhet. Jag har inte den blekaste susning om hur jag kunde anlägga mordbränder. Psykologen säger att orsaken var att jag helt enkelt hade fått nog av mitt livs kaos och elände, att det var mitt rop på hjälp. Jag var i ett oerhört stort behov av trygghet, stillhet, ordning och reda, lugn och ro, samt mat på bordet vid bestämda klockslag. Syrran som skaffar en röd liten dator till mig så att jag kan surfa, se på film och skriva texter. WIFI finns på sjukhuset. Jag är väl medveten om att man kan bli väldigt självupptagen när man är psykiskt sjuk men jag försöker att vara så öppen och generös som jag förmår gentemot skötare och medpatienter, syskon och vänner. Personalen är mer än OK. Det känns lite som att bo i ett sorts kollektiv. Jag har inte mått så här bra på 40 år. Det suddiga i huvudet har skingrats och mitt skrivande har tagit fart på allvar. Doktorn säger att många av mina mordbränder aldrig har inträffat. Det är bara psykotiska fantasier. Sakta börjar mitt riktiga liv gå upp för mig. Min storasyrra som vid 21 års ålder tog livet av sig. Familjens kris och totalradikalförträngning och mina psykiska problem som blossade upp i mina övre tonår. Min storebrorsas missbruksproblem och våra föräldrars outhärdligt skenande förnekande, positivism, optimism, och deras förmaning att jag inte skulle självömka mig, och börja göra något vettigt av mitt liv, att jag måste bli vuxen. Min under ett års tid infernaliska psykos när jag var 21 år gammal. Psykiatrins oförmåga att sätta rätt diagnoser och hur jag även drabbades av bipolär sjukdom som man missade. Att mitt liv blev till ett kaos av
hela havet stormar, ett fiasko och katastrof. Dessutom ett allvarligt psykosomatiskt trötthetssyndrom till råga på allt. Hur jag verkligen försökte bygga upp ett gott och hyfsat anständigt liv de perioder då jag mådde bättre, jobb, studier, fotboll, frisbeegolf, skrivande, och flickvänner. I januari 2003 när jag var 38 år så gav jag slutligen upp då jag hade tre allvarliga diagnoser aktiva och sjukskrev mig och fick sen sjukersättning fram tills idag som är julafton 2014 på avdelning 6, Örebro Rättspsyk. Skötaren Stig jobbar idag. Han känns på något sätt som kaptenen på skutan. Allt andas lugn och ro efter orkanen. Jag har fått ett presentkort av Regionen för vilket jag köpte AC DC:s senaste. Snön som dalar mot marken.