När höken störtade,
som en meteor
rakt ner i hönsgårdens nättak,
och studsade upp i luften
med sina egna fjäderfjun dalande
ur himlen,
var han en chock
ur lufthavet

När han några dagar senare
infann sig vid vaktelburen
bakom huset,
i den gamla hundgården,
såg jag en fiende,
en inkräktare
som ville åt våra fåglar;
en stridande
som slagit läger i talldungen
sju meter från vardagsrumsfönstren,
där jag såg min reflektion
och höken
i samma blickfång,
och rusade ut, hojtande och viftande,
för att skrämma honom från gården,
orolig
att han skulle kunna slå Cesi,
vår lättviktiga och nätta honkatt –

men efter att dagarna gått
och höken inte gjort någon skada,
utan mest bara suttit på en ribba
som löper runt hundgårdsstängslet,
och konstaterats vara en duvhökårsunge,
med all säkerhet född i trakten,
oerfaren
och med svårigheter att fånga byte –
ser jag honom ikväll,
på hundgårdsstängslet därute,
i halvmörker och rusk,
nickande till, sömnig och hungrig –
som den han är;
en varelse som jag själv,
i sina unika omständigheter,
som närmast hedrar oss
med sin oreserverade närvaro
och sin ståtliga skönhet
och sin ömtålighet
i en tuff tillvaro
han måste lära sig bemästra,
sitt första år på planeten

Och med ens
upplever jag honom som jag kallar Dante,
som en härold över artgränserna,
från Kuan Yin,
den kinesiska manifestationen av
medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvara
som nu inger mig en ny kärlek
till duvhöken Dante, den unge,
som gästar oss;
som gör oss den äran;
löser upp min hårdhet
och lyser upp mitt mörker
med all den kärlek jag kan hysa