Är det någon mer än jag som frågat sig
hur många gånger det vävts drömmar
som försvunnit i det tomma intet
Drömmar som färglagts i de vackraste färger
men tvingats att omvandlas till stoft

Hur många tankar som frusit till is
i de förtrycktas maskineri

Röster och vackra ord som fastnat
i strupen hos de poeter som förbjudits
piska med sin tunga i hjärtat på sin publik

De som förhindras att vandra i mytologiska världar
för de har en hand som dominerar
och berövar deras tankar

Händer tvingas hållas
över svidande eldar
Pennor blir brutna
Drömmar hånade

Misslyckandets förrutnande stank
sprider sig för varje steg
fastän vingarna aldrig blivit utspridda
Djupt ingraverade ärr
Av orden som ständigt ekar:
Du är inte tillräcklig

Den ljuvliga varma brisen som ängslas
att flyga ikapp med vinden och stormarna
på grund av inrotad rädsla orsakad av monster
som smittat sin kroniska sjukdom på henne

De apatiska pelarna
under sina trygga hårda burar
som inuti är flygande kolibrier
i en skog i ett sagoland långt borta

De själar vars huvud är fyllda
med sprudlande vackra ord
Ett rinnande flöde av guld i tanken
men hindras från tillägg i portföljen
som överbelamras med
ark om ålderdom, rädslor,
matrecept och skönhetstips
samt det spektakelartade
självförnedrande gyckleriet

Uppstaplade höga torn av melodiska strofer
i väntan på sin föreställning
Istället låter man ett rullande klot
av obehag slå ner i hög hastighet

Ordbildningar som trängs i halsen
och vill ut men stryps av den hårda handen
Något som kunnat ge stimulans i oanade höjder
både åt publik och den förtryckta poeten

Poet, låt ej förvillande ogina röster
beslagta förinta släcka din glöd
kväva dina drömmar

Låt inte solen räkna spåren på din panna
var dag du vänder ditt huvud
mot vintergatans oändliga skönhet
Såvida hon inte kan se smaragder
som glittrar av fägnad i din anlete

Ty var dag reciterar hon dikterna
om dina modiga hjärtebragd
för änglarbarnen på hennes axlar
ur den tidlösa boken
du oanandes täljt
med dina egna årstider