Jag blickar upp,
stirrar in i en nattsvart tavla,
målad i ljuset av miljoner världar.

En himmel,
som för mig visar,
den mest storslagna föreställning.

Min hand sträcker sig,
mot stjärnorna som dansar,
försöker greppa,
något som aldrig var mitt att hålla.

Med självcentrerad vördnad,
tackar jag för framträdan,
till svar,
sluter sig molntäcket.

Blott ett ögonblick har passerat,
men stjärnorna är nu borta,
och jag inser,
där uppe var jag.