Källa:

https://www.facebook.com/photo?fbid=1615733179911772&set=a.398076621677440

Moderaterna kräver det,
men du har krävt det längre:
att trygghet inte ska vara en förhandling
utan en grundton i varje kvarter
där barn tar sina första steg.

Dagiset öppnar som ett nytt kapitel.
Treåringen håller hårt i en hand,
fyra dagmammor bygger språk av mjukhet,
en vakt kastar boll som om världen vore enkel,
tonåringar lutar sig mot buskarna
med den där vaksamma blicken
som bara de som vuxit för fort bär.

Du ser allt.
Inte för att misstänka,
utan för att skydda.
Du läser hörnen som kartor,
du känner hur varje skugga
kan bli en fel sorts berättelse
om ingen säger något i tid.

Det är därför du talar.
Inte för att peka ut,
utan för att hålla upp ljuset.
För att trygghet inte är en känsla
utan ett ansvar,
och ansvar börjar hos den
som vägrar titta bort.

Så du skriver detta:
en dikt som är en väktare,
en puls av civil mod,
en påminnelse om att samhället
inte får skydda förövaren
mer än barnet.

Det är ett krav, ja —
men också en bön,
en markering,
en första dag
som måste få fortsätta
utan rädsla.